lacrimae

Man borde sova. Upp för att jobba sex imorgon... Inte kul. Men vem vill sova när det är underbart ute och livet känns rätt skönt? Känns som helt fel tillälle att borsta tänderna och krypa i säng.... Men måste man så måste man, det är väl bara att sätta igång... Vadå lyxproblem?

Spenderat dagen med att vakna, dricka kaffe med J som sov över, och sedan shoppa ännu mer. Tyvärr så hjälper inte shopping mot allt, eller så var kanske problemet att det inte shoppades skor. Med kontot halvtomt, garderoben fylld och ett glas rött i handen borde livet kännas ganska bra. Istället har jobbångesten kickat in. Vad i helvete kan man göra åt det? Dessutom en massa ångest över vad man ska göra av sitt liv. En del säger flytta, en annan stanna. Hur förvirrad måste man bli innan man kommer fram till vad man ska göra?

Bli Hbg igen i helgen, men det är hela fem dagar dit. Arbete arbete arbete. Vill träffa F imorgon, dricka vin och snacka skit, det behövs, saknar honom mycket just nu. Man vänjer sig att ha en männska omkring sig dagligen, och när det inte längre är så, ja, då kan det bli en aningen jobbigt. Klart det är kul att han fått nytt jobb dock

Okej, dags för att dricka upp vinet på balkongen i sällskap av Cohen, sen är det sängdags.

Sedan Lacrimae köpte sin lägenhet har räntan gått upp rätt duktigt. Sådär lagom kul att boendekostnaden fördyrats med sådär 1500:- Poängen är att det är klart att riksbanken måste fortsätta höja räntan när folk fortsätter handla som om ekonomin är superbra. Allvarligt talat människor, har man inte råd att handla ska man inte göra det. Vi är på väg in i en lågkonjuktur, så är det bara, och om folk kunde fatta det skulle räntorna inte behöva höjas som en metod för att få folk att lugna ner sig.

Och nu ska Lacrimae gå och göra precis det hon propagerar emot, hon ska ut och shoppa. Eftersom hon har rätt bra utrymme till det den här månaden, trots räkningar på femsiffrigt belopp...  Hur fan det nu gick till. Och garderoben behöver verkligen förnyas. Frågan är bara om hon kommer hitta något, i torsdags sprang hon runt som en galning i över två timmar, och hittade nada. Bättre lycka idag, hoppas Lacrimae.

Igår firade Lacrimae och det gamla tjejgänget Larimaes födelsedag. Att Lacrimae fyller år i mars är bara en bisak, det var det första datum alla kunde, presenten Lacrimae fick var middag och utgång och hon fick ju kortet i mars... Var hur trevligt som helst i alla fall, indiskt, mycket prat och sen styrdes kosan mot Långholmen där det skrålades större delen av kvällen. Var hur trevligt som helst. Lacrimae är trött idag dock, och tänker spendera dagen med sig själv. Ska bli trevligt, och förhoppningsvis blir det inte utgång ikväll

Man borde ha den... Så var i helvete har den tagit vägen? Ikväll blir det middag och utgång med vänner, och det borde kännas superbra och bara roligt. Dessutom är det helg... Ska det verkligen vara så att jobbet ska ta ens energi på det här sättet. Det är fanimig inte mänskligt. Måste verkligen få ändan ur och börjar bestämma mig för vad som händer framåt... Suck...

Undrar om man någonsin kommer fram till vad man vill göra, vad som är bäst för en, genomför det och sedan är nöjd med sitt beslut? Det känns förvisso inte så spännande och utmanande, men det kanske är just därför det är det? Eller är det så att man helt enkelt aldrig blir nöjd, att det alltid finns något större, bättre och mer intressant? Blah, det är inte så enkelt alla gånger...

Ignorance is bliss, kom ihåg det vänner.

Gick igenom min mail nyss. Har inte raderat särskilt många sedan jag skaffade den adressen för tre och ett halvt år sen. Nyfikenheten fick mig dock att bläddra igenom från början. Kom dock inte så långt innan jag hittade det. Avskedsmailet till den man/pojke/idiot som ganska grundligt krossade min förmåga att lita på och bli kär i män, i alla fall såhär långt. Det jag borde ha gjort vad naturligtvis att ignorera eller radera. Men nej, är man dum så är man. Jag trodde faktiskt inte att det skulle beröra mig, men det gjorde det. Läste dels hans fråga om varihelvete jag tagit vägen och varför jag inte svarade i telefon och så vidare (jag bröt kontakten genom att lämna alla gemensamma ställen och meddelade några gemensamma internetvänner om det. Kanske inte så snällt, men dels var vi inte längre tillsammans då, utan "vänner", dels var det det enda sättet för mig att bryta, flera gånger tidigare gick jag tillbaka efter utbrytningsförsök för att jag inte var stark nog att ta det face to face. Hursom, nu kom jag av mig) dels mitt svar, och jag minns hur svårt det var att skriva det, så definitivt, och sedan vända ryggen åt den som upptagit större delen av de senaste 7-8 åren. Aj, helt enkelt

Och det tar på mig, även idag. Det är helt djävla vansinnigt, men det tar verkligen på mig. Två år senare, och jag blir likförbannat berörd och känner mig som en värdelös idiot. Vad fan är det för fel på mig?

Och på tal om män/pojkar/idioter. På väg till Arlanda såg jag mr Krull promenera längs gatan där jag satt i en buss. Han såg inte alls lika sunkig ut som han gjorde sist, och endast min mors närvaro (och förhoppningsvis litet sunt förnuft också) fick mig att låta bli att skutta av bussen. Lika bra det egentligen. Låt människor vara fina ögonblick, istället för att allt ska raseras av något som till slut har ihjäl alla relationer.

Jag har verkligen inte lust att skriva. Inte egentligen. Då måste jag erkänna att jag är hemma igen. Att jag inte är kvar i favoritstaden mer. Att jag är tillbaka på ett jobb där kris blandas med kaos hela tiden och att jag åter igen inte sover. Helt vansinnigt. Jag har förvisso trassel med sömn till och från, men det blev så galet tydligt nu. Förra veckan tog det minst ett par timmar att somna varje kväll. Så dimper jag ner i Helsingborg, och vips så går det bra. Tills jag kom hem igår alltså, tog en tre timmar eller så. Det behövs förändring. Frågan är bara om jag är modig nog.

[Jag vet, jag vet, jag frångick min vanliga tredje personsform.... Ibland måste man få göra det också]

En normal vilopuls, kan ni föreställa er? Helt plötsligt går inte allting i hundratio, och man kan faktiskt göra ingenting utan att man sitter och hör hur blodet pumpas runt som fan och man tror att hjärtattacken är nära förestående. Det är helt djävla otroligt. Lacrimae sitter i soffan hemma hos J och M (Pumbaa) och bara njuter. De senaste fyra dagarna kan sammanfattas av ett ord, rofyllda. Det har varit helt otroligt, och Lacrimae vill som vanligt inte hem. Hemma finns stress, stress, stress.

Det har varit en underbar midsommar, mat, dricka och trevligt umgänge. En kortare turistrunda också och middag hos Hbg-M, i övrigt har Lacrimae mest tagit det lugnt. Imorgon blir det litet turistand med Pumbaa, känns ganska lagom. Lacrimae åker ju ner om mindre än två månader igen, förhoppningsvis hänger F med då, det är inte roligt att köra 60 mil helt själv.

Nu blir det snart middag för J som fyller år idag. Hela 27 blev hon, hurra, hurra, hurra, hurra!!! (Visste ni att man bara hurrar tre gånger i Skåneland? De är litet konstiga här...)

Japp. Nu är det färdigterapiat. Det känns litet konstigt, större delen av de tre senaste åren har Lacrimae gått hos en psykolog av något slag, hos den sista var hon ett år, varje vecka. Känns som sagt underligt. Men bra med. Vissa saker är bättre, vissa saker är oförändrade. Det viktiga är att inget i alla fall är sämre. Alltid något.

Så fruktansvärt trött. Lacrimae sov tre timmar inatt. Inte alls mycket. Inte alls tillräckligt. Inte alls bra.

Tvätta klart, sen en galet tidig sänggång. Packa och fixa, det blir morgondagens bekymmer.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. För mycket whiskey, och man vaknar morgonen därpå med minnen som långsamt återkommer... Som att man råkat spendera en del av natten med att vaxa sin bästa kompis bröstkorg... Ganska lustigt. F blev fin i alla fall. Man kommer på att man råflörtat med en kille i Rålis tre sekunder efter att man legat med F över sig och larvat sig... Den stackarn måste ju ha trott att F var Lacrimaes pojkvän. Men söt som fan, Lacrimae skulle ha gjort mer än att bara le mot honom hur mycket som helst. Oh well. Summan är att helgen bestått av mer umgänge och mer sprit än som var tanken från början.

Idag känner sig Lacrimae ganska seg och tom. Sådär läskigt urlakad som man kan göra ibland Litet som att ta Stesolid, ingenting spelar egentligen någon roll, men det gör ingenting.

Dags för en långpromenad, rensa huvudet litet. Sen blir det till att städa litet, och imorgon är det nog dags att packa, tisdagen måste Lacrimae jobba över på. Onsdag kväll betyder äntligen äntligen Hbg. Ska bli så förbannat skönt att komma bort. Hela fem dagar kommer Lacrimae vara borta från verkligheten.

Och imorgon är sista gången med psykologen. Hur läskigt är inte det på en skala?

Tillbaka på ruta ett. Sova en fyra-fem timmar per natt bara för att natten är det enda tillfälle då man kan känna sig någorlunda avkopplad, stänga allt annat ute. I perioder måste man tänka enbart på sig själv, och just nu är en sådan period. Att man inte tackar sig själv imorgon klockan sex är en annan sak.

Det är jobbigare att vara i en svacka när man inte kan stänga av det som förr... Det var länge sen svackan var såhär ordentlig, många timmars terapi sedan dess, vilket dessutom innebär att man nu är fullkomligt medveten om saker hela tiden, saker som förr gick att ignorera. Jättekul... Men renare på något sätt, svårt att förklara.

En dag till, sen är det helg.

Soundtrack: Snow Patrol -- Beginning to get to me

Ibland krävs det så litet för att man ska inse vad man håller på med, vad man prioriterar och vad det gör med en, hur destruktiv man egentligen är. Det är inte en rolig tanke, men den är förbannat verklig när den slår en mitt i en massa ingentingande. Det är vansinnigt farligt att bara inte göra någonting en kväll. I alla fall just nu. Det är nog bland det värsta man kan göra om man är Lacrimae just nu. Och det känns så fattigt, det saknas någonting. Som tur var inte någon, i alla fall...

Egentligen skulle Lacrimae ha träffat F ikväll, men han kände sig hängig. Det kanske var lika bra dock, eftersom han tenderar att plocka fram Lacrimaes egentliga känsloläge rätt bra. Och det egentliga känsloläget just nu är kaos. Totalt så.

Det galna just nu är att den trygga punkten just nu är jobbet. Ett jobb Lacrimae är ledsen och besviken på, men som trots allt detta är det enda Lacrimae har som är någorlunda stabilt. Och då pratar vi om ett jobb som är kaotiskt och oförutsägbart. Slå det.

Det är bara en gång kvar med psykologen, sen är meningen att Lacrimae ska stå på egna ben, hur i helvete det nu ska gå till. Men Lacrimae har redan fått ett halvår mer med henne än vad som egentligen är okej. Så det får väl gå ändå. Det går väl alltid på något sätt. Det gör det alltid.

Snart dags att gå och dra ett ärende för nämnden. Känns sådär lagom bra... Lacrimae vet förvisso att hon har rätt (såklart) men det gäller att övertyga våra kära politiker om det också... Får väl se hur det går med det.

Match hemma hos M igår, hur trevligt som heltst, middag på balkongen, promenad och så fotboll och vin på det. Underbar kväll, helt enkelt. Hoppas att det är fint väder inför matchen på lördag bara, Lacrimae har planerat att se den tillsammans med M (benämd ML i fortsättningen, fan det finns för många M...) på Mosebacke. I annat fall får man väl tränga sig ner på nån överfull pub, lagom kul.

Fortfarande arg, förbannat, upprörd, ledsen, besviken och så vidare och så vidare. Samtal med verksamhetschefen gav inte mycket, annat än sånt man redan vet om man har någorlunda koll på ekonomi... Blä.

Fotboll. Massa fotboll och ett glas rött. Känns som en bra idé. Och försöka att inte tänka på det här resten av kvällen. Hur det nu ska gå till....

Lönebeskedet idag. Jättekul att få veta att man ligger 700 över de som är nyutexaminerade, 200 över dem som jobbat ett år kortare trots att man bara fått höra bra saker på utvecklingssamtalet... Trots att man tar på sig massor av saker utöver ordinarie arbetsuppgifter och trots att man bär lika mycket och tar på sig lika mycket som de som har arbetat här i tio år. Verkligen superkul. Man känner sig så uppskattad. Förstår verkligen inte. Enligt chefen sattes lönerna för nyutexamineade efter att våra löner var klara. Så bra då. Missförstå inte för mycket, det är bra att ingångslönerna höjs. Men om man inte då korrigerar lönerna för övriga, var står man då? Det kommer ju bli så bra att ta in nya för nästan samma pengar, men de kan inte jobbet... Verkligen smart tänkt. Just nu är det dessutom övervägande nya personer på kontoret, gissa vem de då springer till för att fråga hela tiden. Just det.

Ska träffa verksamhetschefen i eftermiddag för att diskutera detta. Kommer inte gå bra, men en förklaring får man väl förhoppningsvis... Eller inte.

Så, nu måste det gå undan, stanna i Stockholm och byta jobb, eller flytta till Hbg och ta tjänstledigt. Det är frågan. Stanna här med den nya lönen? Aldrig.

Stegräknartävligen fortsätter. Ovanstående är dagens antal steg, under den tid stegräknaren varit på. Helt okej ändå, med tanke på hur mycket man sitter på kontoret. På tal om jobbet, när fan ska man få veta den nya lönen? Lacrimae håller på att bli galen av ovissheten och spekulerar alltför mycket kring det. Får hoppas på imorgon.

För övrigt kan Lacrimae informera om att hon var i mål på 44 min på blodomloppet. Ingen jättebra tid så, men det man kan konstatera är att med tanke på att det tog typ en kvart att alls kunna springa (förbannade människor som går, kan ni inte låta dem som ska springa starta först?) och det faktum att Lacrimae inte sprungit på ett år och dessutom har ett trasigt knä så var det helt okej. Och framför allt finns nu en tid att bräcka till nästa år, och den är inte svårslagen. Perfekt, med andra ord.

Varm och lång dag, alltså dags för dusch. Imorgon blir det fotboll hos M, så det är bäst att packa ner kläder också, när det är såhär varmt vill man verkligen inte använda samma plagg två dagar i rad... Onsdag blir det öl med F och torsdag och fredag har Lacrimae vikt åt att göra ingenting, smart nog. Får väl hoppas att det håller i sig. Och att lördagen inte blir för vild, Lacrimae inser att det är dumt att vika den dan med, för det kommer aldrig att fungera...

Man borde sova för länge sen, men vem kan sova när det känns som att man befinner sig vid medelhavet? Att stå på balkongen med vinden i sitt hår iförd bara linne och det är bara så skönt... Hur kan man slita sig från det? En av de stunder Lacrimae älskar livet, älskar Stockholm, älskar friheten.

Idag var det familjedag, och Lacrimae gjorde ett fynd, Hon hittade mammas gula högklackade Dior. De är helt underbara, Lacrimae ska lämna in dem på omklackning, och sen har hon sommarskor! Bild kommer när de är fixade, de är så fina att Lacrimae bara måste dela med sig. Som en bonus fick hon ett par blåvita högklackade Charles Jourdan också, så lyckan är total.

Igår var Lacrimae ute och svirade. Först en öl med F och D på mälarpaviljongen, sen mötte hon upp M och gick runt på restaurangernas dag. Därpå mötte Lacrimae och M upp F och D och gick till The Dubliner, drack öl och dansade till livemusik halva natten. Mycket trevligt, men det blev nog för mycket festande den här helgen, så nästa ska Lacrimae kanske försöka ta det litet lugnare.

Ok, dags att dricka upp resten av det som finns i vinglaset, vilket bäst görs i vinden på balkongen. Därefter blir det till att läsa litet, och sen sömn.

Lacrimae lyssnar så gott som alltid på musik när hon är ensam. Hur smart det sen egentligen är kan man diskutera. Framför allt lyssnas det på musik som reflekterar humöret, vilket gör att när Lacrimae hamnar i sina mörkare och mer fundersamma perioder så återspeglas det i musiken. Lacrimae kom att tänka på en konversation från den där gamla Nikita-serien som gick på trean och sexan för ett antal år sen, där följande konversation utspelade sig, på ett ungefär:

Nikita: I don't listen to music
Någon: Why not?
Nikita: Music evokes emotion
Någon: Emotion spawns genius
Nikita: Emotion blurs judgment

Något ditåt var det i alla fall, och Lacrimae kan inte någonstans låta bli att hålla med. Om hon bara kunde hålla sig borta från musiken i de största svackorna skulle det kanske gå lättare att komma ur dem utan att tänka och analysera för mycket. Det har hänt något med Lacrimae under kanske det senaste halvåret, någonting hon inte riktigt kan sätta fingret på, men som har att göra med att hon går betydligt mer på känslor och mindre på logik och det är så förbannat dumt. Visst, många har ansett att Lacrimae gått för långt när hon stänger av, men samtidigt mådde Lacrimae betydligt bättre när hon kunde sätta saker på paus. Om det sen verkligen har att göra med musik eller om Lacrimae bara svamlar återstår att se.

Avslutar med ett citat av Söderberg som reflekterar i vilka banor Lacrimaes tankar gått under helgen, i alla fall delvis. Det är väl sånt man kan tänka på när man inser att man sällan känner sig så ensam som när man är i sällskap av människor som står en nära. Lacrimae vet inte hur hon ska förklara det bättre än så.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

[EDIT: Varför ska det vara så svårt att publicera ett inlägg?! Dumma sida...]

... You gave me nothing, now it's all I got..

Lacrimae ska inte dricka för mycket efter att ha jobbat som en galning. Det skapar oerhört jobbiga tankar, saker som borde vara överspelade för länge länge sen. Personer man inte borde tänka på, som borde sitta i den där lilla svarta lådan längst bak i huvudet, där de borde förbli och aldrig bli utsläppta. Istället har Lacrimae spenderat merparten av natten med att tänka på sånt hon absolut inte borde tänka på.

Varför varför varför kan man inte ha positiva minnen av fd pojkvänner och flings? Måste det bli panik varje gång man får syn på dem? Okej, det gäller inte absolut alla, men de flesta. Är det för att Lacrimae utan undantag väljer män som är idioter, eller är det egentligen Lacrimae som är idioten?

I torsdags träffade Lacrimae en person som har levt i celibat i fem år. Det kanske vore något?

Lacrimae har precis kommit till jobbet, underbart väder och Lacrimae kan tänka sig betydligt roligare ställen att vara på än på arbetet. Än så länge är hon helt ensam på kontoret, antagligen också i hela det enorma huset... Ganska skönt, och det är svalt också.

Igår var supertrevligt, Lacrimae picknickade med S, MH, T, några av T's vänner i Rålis. Skulle ha blivit utgång efter detta, men blev till att hamna på en båt vid stadshuset där vi drack ungerskt brännvin... Trevligt med oväntade events, och utsikten var helt otrolig. Ikväll vet inte Lacrimae vad som händer, men hon ska ringa en kompis och höra om det inte är läge för ett par öl på en uteservering.

Och nu, dags att göra det Lacrimae kom hit för, jobbajobbajobba.

Japp. Gissa vem som ska jobba imorgon? Just det. Lagom kul, men vad gör man inte för att få klart saker egentligen.... Lacrimae borde verkligen revidera sitt liv ganska ordentligt. Och eftersom inget är hört om lönerna än vet hon ju inte ens om hon borde göra sånt. Samtidigt, hon vill inte sätta folk (eller sig själv) i skiten, och detta är det bästa sättet. Dock kommer Lacrimae knappast gå in före 12 imorgon, ikväll blir det ju utgång.

Var ett okej jourpass för övrigt, med tanke på att det är sista dagen före helg och allt. Det är det för vissa i alla fall,inte för idioterna som Lacrimae...

Alright, hemgång och sen picknick. Woohoo!

Japp. Det är värklighet, inte verklighet... Det blev nämligen springa av igår, fem kilometer. Inte mycket kan tyckas, men då måste man komma ihåg att sist Lacrimae sprang var Vårruset. Förra året... Och efter spring, picknick och allmän trevlighet gick Lacrimae från långt åt helvete på Djurgården till Centralen. Lagom smart. Så man kan säga att Lacrimae har upptäckt muskler hon inte visste att hon hade, på ett mindre angenämt sätt...

Lacrimae har jouren idag, sedan 25 minuter. Än så länge är den tyst, men eftersom mer än halva arbetsgruppen är borta kan vad som helst hända...

Ikväll blir det först picknick i Rålis, sen pubkväll någonstans. Får väl se hur det slutar, men Lacrimae har vissa förhoppningar.

Lacrimae väntar med spänning på att få veta vad hennes nya lön blir. Hon har dock inte alltför höga förhoppningar om en ordentlig höjning, vilket innebär att hon antagligen måste ta sig en ordentlig funderare på vad hon ska göra med sitt tid, liv och jobb... Det är inte värt att jobba ihjäl sig för inga pengar alls liksom.

Ikväll blir det blodomloppet, Lacrimae har inte bestämt sig för om hon ska gå eller springa det än. Borde gå, med tanke på att knät knappast pallar att springa, men vi får se, Lacrimae är rätt bra på att göra sånt som är mindre bra för henne till och från.

Någon som undrar över varför Lacrimae varit så knäpptyst idag? Hon är fortfarande kvar på jobbet, kommer sitta här minst en timme till... Vansinningt mycket att göra. Och för er som undrar, Lacrimaes nya rum har kvällssol, vilket innebär att hon kommer att bli brun. I alla fall på höger arm och sida av ansiktet, då hon sitter snett mot fönstret... Kul va?

Fina foton på den fantastiska (?) utsikten och "konstsamlingen" kommer vid tillfälle.

I vissa jobb är det förbannat viktigt att samarbetet med kollegor fungerar. När det inte gör det kan det bli riktigt jobbigt. En kollega ringde upp idag (olika enheter) och talade om för Lacrimae vad hon skulle göra i ett ärende. Lacrimae förklarade att hon inte höll med om bedömningen och att hon inte tänkte fatta de beslut kollegan krävde, varpå kollegan blir skitotrevlig och fruktansvärt dryg. Hon försökte med ganska låga saker som exempelvis "men hur länge har du arbetat med missbrukare?" vilket är kollegans område, inte Lacrimaes, och hon sa det dessutom med en fruktansvärt nedlåtande ton. Ungefär på samma sätt som klienter frågat om man har barn, när Lacrimae arbetat med de frågorna för att försöka nedkreditera... Lacrimae förklarade att hon inte tänkte tolerera den typen av kommentarer, varpå kollegan en kort stund lugnar ner sig något (fortfarande otrevlig dock) men snart börjar fräsa, försöker styra Lacrimae till att göra vissa andra saker och sen slänger på luren. Kändes skitjobbigt, så Lacrimae gick till biträdande och förklarade läget. Biträdande gav Lacrimae rätt i bedömningen och imorgon ska Lacrimae prata med enhetschefen för att få till ett möte med vuxens enhetchef och kollegan. Vissa kanske tycker att Lacrimae gör en höna av en fjäder, men Lacrimae tog verkligen illa vid sig. Det är inte okej att någon talar om för en hur man ska göra sitt jobb (framför allt inte om man helt är ute och cyklar) och det är inte okej att vara elak och nedvärderande när man inte får medhåll. Så enkelt är det. Och Lacrimae känner att alternativen är att man antingen reder upp det med hjälp av cheferna, eller så kommer det bli en djävla massa skitsnack från höger och vänster. Då föredrar Lacrimae att försöka reda ut det så gott det går.

Men fan vad det förstörde Lacrimaes eftermiddag.

Lacrimae mötte upp sin mamma efter jobbet. En tur på NK, vilket var en halv evighet sen för Lacrimae. Hon hittade sin drömväska, men som tur var så är den gjord för att bäras på vänster axel, och Lacrimae bär sin på höger. Varför tur? Väskan kostar en bit över sex tusen, och till och med Lacrimae inser att det kanske är i mesta laget. Hur som, turen avslutades på matavdelnigen, och Lacrimaes mor betalade. Lacrimae fick sen betala fikat, men sparade i alla fall ett par hundra på detta. Så nu har Lacrimae en ny picknickfilt och en massa sallad. Trevligt.

Hittade en skitkul grej i mataffären för övrigt, vikentomater! Tänka att det finns är med, hur kul som helst. (För er som inte vet, Viken är ett skitsnobbigt område nära Helsingborg. Helt plötsligt talar alla lidingödialekt, (eller försöker i alla fall) mitt i Skåne. Lustigt.)

Lacrimae traskade hem från mamsy, en lagom promenad på typ en timme. Jätteskönt, och det är en vacker sträcka, södra allén-tanto-västerbron-rålis. Man får ganska mycket utrymme att tänka när man promenerar på egen hand, och idag kunde Lacrimae konstatera hur fri hon faktiskt är. Ganska skönt att förankra den tanken. Hon har faktiskt ingen annan än sig själv att ta hänsyn till, ingen att svara för gällande de val hon gör i livet (så länge de är lagliga osv blablabla) och ingen som lägger sig i det hon väljer att göra (bortsett från vissa för välmenande familjemedlemmar alltså).

På det stora hela, Lacrimae är verkligen herre över sig själv på ett sätt hon inte riktigt reflekterat över förrut, och det känns så förbannat skönt.

Lacrimae överväger om hon ska ut och traska en sväng till, men först ska hon kolla på handbollen!

Strålande solsken och bakfylla från helvetet är ingen uppskattad kombination direkt. När det känns som att huvudet inte sitter fast vill man helst ligga i en sval mörk grotta någonstans långt bort från allting med kuren, alltså stor pommes och cola från Donken. Idag finns tyvärr inte det alternativet, då Lacrimae måste vara (eller låtsas vara) pigg och glad och åka och gratta mormor.

Nu börjar därför den desperata jakten på ett par stora svarta solglasögon, Lacrimae tror inte att de hon brukar använd är mörka nog idag...

Nyligen hemkommen efter en pubrunda som skulle bli... Ja, mindre sen och mindre dyr... Men Lacrimae är på okej humör och har hittat sig en ny favoritpub. Dagens runda blev Södra teatern, Rival och sen The Dubliner. Det sistnämnda stället vann Lacrimaes hjärta rakt av. I brist på män, bli kär i en pub... Typ.

Att skriva känns allmänt svårt just nu, och att stava rätt ännu värre, så det är väl ett tydligt tecken på att det är dags att kasta in handduken för dagen. God natt, alla människor!