Sök och du skall finna... Sånt du inte vill komma ihåg
Ignorance is bliss, kom ihåg det vänner.
Gick igenom min mail nyss. Har inte raderat särskilt många sedan jag skaffade den adressen för tre och ett halvt år sen. Nyfikenheten fick mig dock att bläddra igenom från början. Kom dock inte så långt innan jag hittade det. Avskedsmailet till den man/pojke/idiot som ganska grundligt krossade min förmåga att lita på och bli kär i män, i alla fall såhär långt. Det jag borde ha gjort vad naturligtvis att ignorera eller radera. Men nej, är man dum så är man. Jag trodde faktiskt inte att det skulle beröra mig, men det gjorde det. Läste dels hans fråga om varihelvete jag tagit vägen och varför jag inte svarade i telefon och så vidare (jag bröt kontakten genom att lämna alla gemensamma ställen och meddelade några gemensamma internetvänner om det. Kanske inte så snällt, men dels var vi inte längre tillsammans då, utan "vänner", dels var det det enda sättet för mig att bryta, flera gånger tidigare gick jag tillbaka efter utbrytningsförsök för att jag inte var stark nog att ta det face to face. Hursom, nu kom jag av mig) dels mitt svar, och jag minns hur svårt det var att skriva det, så definitivt, och sedan vända ryggen åt den som upptagit större delen av de senaste 7-8 åren. Aj, helt enkelt
Och det tar på mig, även idag. Det är helt djävla vansinnigt, men det tar verkligen på mig. Två år senare, och jag blir likförbannat berörd och känner mig som en värdelös idiot. Vad fan är det för fel på mig?
Och på tal om män/pojkar/idioter. På väg till Arlanda såg jag mr Krull promenera längs gatan där jag satt i en buss. Han såg inte alls lika sunkig ut som han gjorde sist, och endast min mors närvaro (och förhoppningsvis litet sunt förnuft också) fick mig att låta bli att skutta av bussen. Lika bra det egentligen. Låt människor vara fina ögonblick, istället för att allt ska raseras av något som till slut har ihjäl alla relationer.
Gick igenom min mail nyss. Har inte raderat särskilt många sedan jag skaffade den adressen för tre och ett halvt år sen. Nyfikenheten fick mig dock att bläddra igenom från början. Kom dock inte så långt innan jag hittade det. Avskedsmailet till den man/pojke/idiot som ganska grundligt krossade min förmåga att lita på och bli kär i män, i alla fall såhär långt. Det jag borde ha gjort vad naturligtvis att ignorera eller radera. Men nej, är man dum så är man. Jag trodde faktiskt inte att det skulle beröra mig, men det gjorde det. Läste dels hans fråga om varihelvete jag tagit vägen och varför jag inte svarade i telefon och så vidare (jag bröt kontakten genom att lämna alla gemensamma ställen och meddelade några gemensamma internetvänner om det. Kanske inte så snällt, men dels var vi inte längre tillsammans då, utan "vänner", dels var det det enda sättet för mig att bryta, flera gånger tidigare gick jag tillbaka efter utbrytningsförsök för att jag inte var stark nog att ta det face to face. Hursom, nu kom jag av mig) dels mitt svar, och jag minns hur svårt det var att skriva det, så definitivt, och sedan vända ryggen åt den som upptagit större delen av de senaste 7-8 åren. Aj, helt enkelt
Och det tar på mig, även idag. Det är helt djävla vansinnigt, men det tar verkligen på mig. Två år senare, och jag blir likförbannat berörd och känner mig som en värdelös idiot. Vad fan är det för fel på mig?
Och på tal om män/pojkar/idioter. På väg till Arlanda såg jag mr Krull promenera längs gatan där jag satt i en buss. Han såg inte alls lika sunkig ut som han gjorde sist, och endast min mors närvaro (och förhoppningsvis litet sunt förnuft också) fick mig att låta bli att skutta av bussen. Lika bra det egentligen. Låt människor vara fina ögonblick, istället för att allt ska raseras av något som till slut har ihjäl alla relationer.
Kommentarer
Trackback
