Lämmeltåget har lämnat stationen, men Lacrimae är kvar på perrongen.

Det känns som att del flesta i Lacrimaes omgivning börjar stadga sig, de skaffar barn och gifter sig till höger och vänster. Eller planerar för barn och äktenskap. Lacrimae kan inte hjälpa att hon känner det litet som att hon befinner sig i ett land där ingen talar samma språk som hon. Det har liksom inte funnits på Lacrimaes karta, i alla fall inte på mycket länge, och då var Lacrimae för ung för att fundera över sådant på allvar. Klart att det är jättekul att människorna omkring Lacrimae finner det de söker, Lacrimae är nog bara orolig för att det ska vara likadant som nu om en fem-tio år för henne, folk runtomkring hittar det de vill ha, och Lacrimae famlar fortfarande i mörkret efter något hon inte vet vad det är.

Är det underligt att Lacrimae inte är säker på att hon vet vad kärlek är, trots att hon var i ett förhållande i sjukt många år? Det är ganska tragiskt hur man än ser på det, antingen var Lacrimae i ett förhållande som inte var "på riktigt", och slösade bort sin tid (mer än hon tidigare trodde, alltså) eller så var det äkta, och det blir inte större eller bättre än så. Deprimerande tanke.

Förbannat deprimerande

RSS 2.0