Allt är ändå bara yta
Lacrimae är redan helt slutkörd. Det kanske skulle underlätta om Lacrimae lät bli att gå ut varje helg, men samtidigt har just utgången blivit något av Lacrimaes räddning. När Lacrimae är ute och dansar med vännerna kan hon glömma allt annat omkring henne. Känna basen, röra sig till musiken och stänga ute allt annat som gnager. Bara vara. Måhända att det är i en ytlig värld där ingenting betyder någonting, men just nu är ytligheten Lacrimaes bästa vän. Just nu är det precis vad Lacrimae behöver. Den här perioden kommer inte att vara för evigt. Kanske ett par månader, kanske ett par veckor, Lacrimae vet inte.
Lacrimae kan inte låta bli att undra om den verkligheten verkligen är mindre äkta än vardagen. Är det verkligen mindre värt bara för att det inte är allvarligt, bara för att man gör just det man känner för, när man känner för det? Visst, det är kanske inte så ansvarstagande, men är det mindre värt för det? Är det inte snarare så att det är i just de sammanhangen som allt är mer äkta, såtillvida att man är ärlig med sin ytlighet? "Nej, du duger inte för mig, jag har inget att säga dig, och jag vill att du går. Nu." Är ord jag yttrat flera gånger när jag varit ute, (fast kanske inte exakt så) men ytterst sällan i vardagssammanhang. Kanske man bara ska skita i att linda in saker hela tiden? Ett nej gör ju knappast mindre ont för att det är inlindat i glittriga ord, tvärtom nästan. Lacrimae kanske ska bli bättre på att stå på sig i andra sammanhang, helt enkelt. (Och nej, Lacrimae menar inte att man ska var onödigt elak, bara ärlig.)
Från bananer till stolsben, Lacrimae tycker att helgens evenemang varit under all kritik. Sverige i hockeyn ska vi tala förbannat tyst om, herregud vilket praktfiasko. Tur att semin sågs tillsammans med några vänner, så att man åtminstone kunde gnälla i kör. Eurovisionsskiten kan vi tala ännu tystare om, fanns det något bidrag som inte i sig självt var en direkt orsak till åratals av psykoterapi? Förrutom Apocalyptica då, men det var inte värt att se resten för att få se dem. Och till sist fotbollen igår. Fine, vi vann, men spelet var på riktig korpnivå. Var nästan tragiskt att se. Fast det är alltid kul att stå i klacken, så det var inte helt bortkastat.
För att knyta an till början, Lacrimae är helt slut. Hon lyckades vända sin dygnsrytm totalt genom att komma hem typ halv sju i söndags morse, efter en oplanerad utgång i lördags. Var förvisso kul då, men det kostar för mycket i energi, och det är som sagt bara måndag. Två arbetsdagar kvar innan Lacrimae får chansen att vända dygnet igen (karaoke på onsdag kväll) innan det blir jobb på fredag igen. Å andra sidan har Lacrimae tagit ledigt nästa måndag och tisdag, så då kanske hon får en chans att sova ikapp... Drömma kan man alltid.
Lacrimae kan inte låta bli att undra om den verkligheten verkligen är mindre äkta än vardagen. Är det verkligen mindre värt bara för att det inte är allvarligt, bara för att man gör just det man känner för, när man känner för det? Visst, det är kanske inte så ansvarstagande, men är det mindre värt för det? Är det inte snarare så att det är i just de sammanhangen som allt är mer äkta, såtillvida att man är ärlig med sin ytlighet? "Nej, du duger inte för mig, jag har inget att säga dig, och jag vill att du går. Nu." Är ord jag yttrat flera gånger när jag varit ute, (fast kanske inte exakt så) men ytterst sällan i vardagssammanhang. Kanske man bara ska skita i att linda in saker hela tiden? Ett nej gör ju knappast mindre ont för att det är inlindat i glittriga ord, tvärtom nästan. Lacrimae kanske ska bli bättre på att stå på sig i andra sammanhang, helt enkelt. (Och nej, Lacrimae menar inte att man ska var onödigt elak, bara ärlig.)
Från bananer till stolsben, Lacrimae tycker att helgens evenemang varit under all kritik. Sverige i hockeyn ska vi tala förbannat tyst om, herregud vilket praktfiasko. Tur att semin sågs tillsammans med några vänner, så att man åtminstone kunde gnälla i kör. Eurovisionsskiten kan vi tala ännu tystare om, fanns det något bidrag som inte i sig självt var en direkt orsak till åratals av psykoterapi? Förrutom Apocalyptica då, men det var inte värt att se resten för att få se dem. Och till sist fotbollen igår. Fine, vi vann, men spelet var på riktig korpnivå. Var nästan tragiskt att se. Fast det är alltid kul att stå i klacken, så det var inte helt bortkastat.
För att knyta an till början, Lacrimae är helt slut. Hon lyckades vända sin dygnsrytm totalt genom att komma hem typ halv sju i söndags morse, efter en oplanerad utgång i lördags. Var förvisso kul då, men det kostar för mycket i energi, och det är som sagt bara måndag. Två arbetsdagar kvar innan Lacrimae får chansen att vända dygnet igen (karaoke på onsdag kväll) innan det blir jobb på fredag igen. Å andra sidan har Lacrimae tagit ledigt nästa måndag och tisdag, så då kanske hon får en chans att sova ikapp... Drömma kan man alltid.
When in doubt, eat...
Lacrimae måste ta och skärpa sig... Så fort något går åt helvete sätter hon igång och äter. Inte onyttigt, inte längre i alla fall, men likförbannat är det ett tröstätarbeteende. Om Lacrimae fortsätter såhär kommer hon att svälla upp till en gigantisk ballong och bli ännu mer deprimerad och äta ännu mer osv... Det är en förbannat ond cirkel flera av oss har varit i och det går inte att fortsätta såhär.
Alltså. Lacrimae ska nu snöra på sig löparskorna och ta en långpromenad. Varför löparskor, undrar ni kanske? Jo, Lacrimae har i sin glada köphysteri införskaffat ett par löparskor med ett sånt där iPod-inlägg, som registerar hur långt man springer/går, hur fort det går osv. Och nu har skorna stått i hallen i flera veckor utan att Lacrimae kommit till skott. Inte för att det är Lacrimaes fel, den här gången var det en långdragen förkylning som satte stopp för planerna på att snabbt bli en marathonlöpare av världsklass... Men nu har förkylningen äntligen släppt, och det är dags att använda skorna litet i alla fall, innan nästa sak händer som tvingar stackas Lacrime till att ta del lugnt. Böldpest kanske? ;)
Alltså. Lacrimae ska nu snöra på sig löparskorna och ta en långpromenad. Varför löparskor, undrar ni kanske? Jo, Lacrimae har i sin glada köphysteri införskaffat ett par löparskor med ett sånt där iPod-inlägg, som registerar hur långt man springer/går, hur fort det går osv. Och nu har skorna stått i hallen i flera veckor utan att Lacrimae kommit till skott. Inte för att det är Lacrimaes fel, den här gången var det en långdragen förkylning som satte stopp för planerna på att snabbt bli en marathonlöpare av världsklass... Men nu har förkylningen äntligen släppt, och det är dags att använda skorna litet i alla fall, innan nästa sak händer som tvingar stackas Lacrime till att ta del lugnt. Böldpest kanske? ;)
