lacrimae

Lacrimae lät bli att gå ut ikväll, trots att hon egentligen kanske borde. Hon skulle behöva komma bort från den självpåtagna isolationen. Men, Lacrimae har insett att när hennes liv suger och hon går ut, slutar det med att hon blir full och ligger med olämpliga män. Och även om det är trevligt för stunden, löser det inga problem, snarare skapar det nya. Och nya problem är inget som står på Lacrimaes prio ett-lista direkt. Så, därför är Lacrimae inte ute ikväll. Därför spenderar Lacrimae kvällen med att kolla på film, spela spel och ignorera alla tankar som flyger runt i huvudet på henne. Därför ligger Lacrimae just nu på sängen och lyssnar på musik. Om det fungerar? Nej. Men man får väl försöka lura sig själv så gott det går. Man kan inte alltid vara på topp, men när man varit nere på den iskalla botten alldeles för länge, utan att lyckas plocka upp sig själv, vad fan gör man då? När man inte lyckas bryta alla negativa tankemönster, och det bara spinner iväg värre och värre och värre? Hur kommer man loss? Lacrimae börjar verkligen tröttna på sig själv. Oerhört mycket. Och när man inte står ut med sig själv, hur kan man förvänta sig att någon annan ska göra det?

Let's all take a moment och lyfta våra glas i en skål för Lacrimaes psykiska obalans.

På tal om alkohol, Lacrimae köpte vin igår för att ta ett glas under kvällen, och en arbetskamrat sa åt Lacrimae att hon inte gillar att Lacrimae dricker när hon är själv. Lacrimae började försvara sig såpass mycket att det nu fått henne att tänka. Om Lacrimae går ut nån kväll i veckan och dricker, och dessutom dricker ett glas vin i sin ensamhet, innebär det att Lacrimae har alkolholproblem? Att Lacrimae tycker det är trevligt att ta ett glas rött när hon är själv, är det ett varningstecken? Kanske inte, men Lacrimae är nojjig just nu.

Well, det är en bra grej att Lacrimae ska träffa sin psykolog nästa vecka. Väldigt väldigt bra, till och med.

Just nu känner sig Lacrimae något nere. Hon vet inte riktigt vad det beror på, men hon hoppas att det går över snart, för det är förbannat frustrerande. Lacrimae har inte klarat av att ha andra männsikor omkring sig de senaste dagarna, (great att man arbetar med just människor då, eller hur?) men ständigt funnit sig själv omringad av dem. Har det inte varit på jobbet, så har det varit familj, vänner, osv. Lacrimae har helt enkelt inte fått det utrymme hon har behövt, och det har mer än en gång under de senaste dagarna varit nära att få Lacrimae att ställa sig och skrika. Hur som helst. Nu är Lacrimae äntligen ensam hemma. Helt själv. Och vad händer? Jo, Lacrimae upptäcker att hon fortfarande inte står ut med sitt eget sällskap. För några dagar sen höll ju Lacrimae på att krypa ur skinnet för att hon var själv, sen på grund av att hon hade folk omkring sig, och nu återigen på grund av sitt eget sällskap.

Lacrimae kan finns en gemensam nämnare här, nämligen Lacrimae själv. Om det bara fanns en off-knapp Lacrimae kunde trycka på, få lämna sitt eget sällskap för en stund. Någon som vet hur man bär sig åt? Lacrimae har försökt löjligt många gånger under åren, men det han aldrig riktigt fungerat av någon outgrundlig anledning. Frågan är väl snarare hur man skall lära sig att hantera sig själv de dagar man inte riktigt tycker om sig själv och likförbannat inte kan springa ifrån sig. Den som kommer på rätt svar belönas med ett av Lacrimaes ovanliga full-on smiles och en plåt nybakade kanelbullar (jodå, det är en riktig uppoffring, Lacrimae bakar så gott som aldrig.)

Idag har Lacrimae varit på en liten road trip till Gävle för att kolla på fotboll. Tyvärr förlorade vi, men vi förtjänade kanske inte heller att vinna, med tanke på hur dåligt vi spelade...  Det  som alltid gör Lacrimae förbannad i sådana situationer är de där unga (inte alltid förstås, men ofta) idiotiska människorna som dels står och vrålar riktiga orförskämdheter mot det andra laget, och dels mot det egna när det inte går bra. De som slår och sparkar på allt som kommer i deras väg. Var förbannat nära att Lacrimae fick en ordentlig spark på benet, när puckot bredvid sparkade på staketet.

Man kan inte alltid vinna, så är det bara. Visst är det djävligt tråkigt när man förlorar, men det innebär inte att det är ok att vråla diverse hot gentemot spelarna. Det är inte ok att slå sönder saker och det är banne mig inte ok att slå på andra människor. Lacrimae tycker inte att den typen av människor har något på matcherna att göra över huvud taget. Lacrimae kanske inte var direkt överlycklig över förlusten, men vad fan, man är med sitt lag även när man förlorar, eller hur? Annars kan man ju lika gärna ställa sig i mitten och heja på det lag som leder för ögonblicket. Nej, Lacrimae anser att de idiotiska fake-fansen som inte kan hantera att man inte är bäst i alla lägen hittar något som passar deras temperament bättre. Exempelvis det där dra-i-ägget-snöret-spelet som finns på grönan. Vinst varje gång. Passar bra, eller hur?

Uppenbarligen inte för Lacrimae i alla fall. Hon har längtat efter fredagskvällen ganska länge nu, eftersom det skulle vara första gången på ett bra tag som Lacimae skulle vara helt ensam och inte behöva gå upp tidigt morgonen efter. Men istället för att njuta av allting så kan Lacrimae inte stå ut med att vara ensam. Hon står inte ut med alla tankar som snurrar runt i huvudet. Kan inte stänga av skiten, det går på repeat utan att tystna. Lacrimae har försökt läsa, kolla på film, spela något spel, göra ingenting... you name it. Och ingenting har hjälpt. Det skulle väl vara ganska lustigt, om det inte vore för att det är förbannat jobbigt. Lacrimae blir inte nöjd hur det än blir. Lacrimae står inte ut i sällskap med andra människor just nu, och hon står inte ut med att bara ha sig själv heller. Inte de bästa förutsättningarna för att känna sig tillfreds med livet, universum och allting direkt.

Imorgon ska Lacrimae träffa några vänner och bekanta över fika och middag, det kommer vara par, och så Lacrimae. Varför händer aldrig något överaskande, liksom? Tillbaka på temat att inget blir rätt, Lacrimae vill inte ha ett förhållande. Men Lacrimae trivs inte riktigt med att vara enda singeln i ett sällskap heller... Får väl se hur länge Lacrimae kommer orka stanna, hon ska träffa några andra vänner senare för spelkväll och eventuell utgång. Och det lovar Lacrimae sig själv, även om det blir utgång, så blir det inget nytt fling. Inte den här helgen. Ingenting blir bättre av att Lacrimae trasslar in sig i något med ytterligare någon människa just nu.

Lacrimae är ledig på måndag och tisdag, och har planerat att skaffa sig någon till vuxenpoäng. Hon tänker nämligen lägga upp en budget och fixa en matlista för den kommande månaden... Får väl se hur bra det går med det, Lacrimae har lyckats bråka med sin mor för ett par dagar sen, och hon skulle behöva tantens hjälp till detta, eftersom gumman råkar vara ekonom.

Lacrimae ska gå och lägga sig nu, sätta på nån bra skiva och hoppas på att kunna somna. Skulle inte det gå får väl Lacrimae ta till den stora sömnsläggan... "Högtidligt trädde den satte Buck Mulligan fram från det översta trappsteget..." Om den boken kunde säljas i pillerform skulle Stilnoct tappa förbannat stor andel av marknaden. ;)

Jaha, då har Lacrimae lyckats igen då... Igår var det karaokekväll, och Lacrimae var ute med några vänner, drack öl och lyssnade på folk som på mer eller mindre lyckade sätt framförde diverse bidrag. En av pöjksen som sjöng hade inte bara bra röst, rätt söt var han också, och Lacrimae kom senare under kvällen i samspråk med honom och spenderade sedan merparten av kvällen med att prata med honom. Hur som haver, Lacrimae erbjöd sedan killen att hänga på henne hem, vilket han gjorde, och natten/morgonen var inte helt oangenäm. Men. På morgonen satt Lacrimae och språkade med honom, varpå han frågade hur gammal Lacrimae är. Och Lacrimae tog en extra titt på honom och insåg att shit pommes, han måste nog vara något yngre än Lacrimae. Så Lacrimae kontrade med att fråga hur gammal han var. Och japp, visst fan var han (i fortsättningen omnämd som Baby Boy) yngre, men att han var så pass mycket yngre... det hade hon inte räknat med. Så nu känner sig Lacrimae som en snusktant.

Ganska lustigt hur mycket man socialiseras till att acceptera vissa saker. När det är tvärt om har Lacrimae inte brytt sig, exempelvis är mr K ungefär lika mycket äldre än Lacrimae som Baby Boy är yngre. Jaja, Lacrimae antar att det inte var hela världen. Bortsett från en grej då. Att Lacrime aldrig lär sig...

Var går den? Hur mycket ska man behöva ta från en annan människa? Hur mycket kan man kräva att de visar en den respekt man bett om? I det här fallet att få vara ifred en halvtimme eller så. Om denna någon sedan inte respekterar det, och man reagerar på detta genom att sucka, vad har den människan rätt att häva ur sig?  Hur mycket får man såra en annan i det fallet? Vad får man kalla den andra?

Som ni kanske förstår så har Lacrimae fått höra en hel del om hur hemsk hon är idag, bara för att hon inte ville ta ett telefonsamtal under den där tiden hon bett om att få vara för sig själv. Lacrimae är en hemsk människa och en extrem egoist som aldrig någonsin ägnar någon annan minsta tanke. Bland annat. Sedan fick Lacrimae höra ytterligare en del som hon inte orkar upprepa. Det var å andra sidan efter att Lacrimae kontrat på de första kommentarerna, och Lacrimae sa väl inte heller så snälla saker, när man bokstavligen vrålar på Lacrimae utan att hon har förtjänat det,  brukar Lacrimae fräsa tillbaka ganska duktigt. Och nu är frågan, kommer Lacrimae hålla ut med att inte vara den som ber om ursäkt först. Det börjar liksom bli dags för det. Den här människan har aldrig, inte en enda gång, bett om ursäkt när hon beter sig illa mot Lacrimae. Inte en enda gång på alla dessa år. Det gäller väl bara att inse, man sätter själv gränserna för hur man låter andra behandla en och vad som är okej. Om Lacrimae ska få den här människan att begripa att beteendet inte är okej, så måste Lacrimae sätta ner foten och visa det. Fortsättning följer i vem-ringer-först-leken. Satsa era pengar gott folk, för tävlingen har precis börjat.

Det är väl kanske inte så bra med Lacrimae för övrigt heller, hon sover inte bra igen, och har dessutom varit hos tandläkaren idag och lagat ett pyttehål. En kvarts lidande och plågor, och så få betala massor för nöjet till och med. Kan det bli roligare?

Lacrimae är redan helt slutkörd. Det kanske skulle underlätta om Lacrimae lät bli att gå ut varje helg, men samtidigt har just utgången blivit något av Lacrimaes räddning. När Lacrimae är ute och dansar med vännerna kan hon glömma allt annat omkring henne. Känna basen, röra sig till musiken och stänga ute allt annat som gnager. Bara vara. Måhända att det är i en ytlig värld där ingenting betyder någonting, men just nu är ytligheten Lacrimaes bästa vän. Just nu är det precis vad Lacrimae behöver. Den här perioden kommer inte att vara för evigt. Kanske ett par månader, kanske ett par veckor, Lacrimae vet inte.

Lacrimae kan inte låta bli att undra om den verkligheten verkligen är mindre äkta än vardagen. Är det verkligen mindre värt bara för att det inte är allvarligt, bara för att man gör just det man känner för, när man känner för det? Visst, det är kanske inte så ansvarstagande, men är det mindre värt för det? Är det inte snarare så att det är i just de sammanhangen som allt är mer äkta, såtillvida att man är ärlig med sin ytlighet? "Nej, du duger inte för mig, jag har inget att säga dig, och jag vill att du går. Nu." Är ord jag yttrat flera gånger när jag varit ute, (fast kanske inte exakt så) men ytterst sällan i vardagssammanhang. Kanske man bara ska skita i att linda in saker hela tiden? Ett nej gör ju knappast mindre ont för att det är inlindat i glittriga ord, tvärtom nästan. Lacrimae kanske ska bli bättre på att stå på sig i andra sammanhang, helt enkelt. (Och nej, Lacrimae menar inte att man ska var onödigt elak, bara ärlig.)

Från bananer till stolsben, Lacrimae tycker att helgens evenemang varit under all kritik. Sverige i hockeyn ska vi tala förbannat tyst om, herregud vilket praktfiasko. Tur att semin sågs tillsammans med några vänner, så att man åtminstone kunde gnälla i kör. Eurovisionsskiten kan vi tala ännu tystare om, fanns det något bidrag som inte i sig självt var en direkt orsak till åratals av psykoterapi? Förrutom Apocalyptica då, men det var inte värt att se resten för att få se dem. Och till sist fotbollen igår. Fine, vi vann, men spelet var på riktig korpnivå. Var nästan tragiskt att se. Fast det är alltid kul att stå i klacken, så det var inte helt bortkastat.

För att knyta an till början, Lacrimae är helt slut. Hon lyckades vända sin dygnsrytm totalt genom att komma hem typ halv sju i söndags morse, efter en oplanerad utgång i lördags. Var förvisso kul då, men det kostar för mycket i energi, och det är som sagt bara måndag. Två arbetsdagar kvar innan Lacrimae får chansen att vända dygnet igen (karaoke på onsdag kväll) innan det blir jobb på fredag igen. Å andra sidan har Lacrimae tagit ledigt nästa måndag och tisdag, så då kanske hon får en chans att sova ikapp... Drömma kan man alltid.

Och nu pratar Lacrimae inte om bakfyllevarianten. Lacrimae pratar om när man vaknar helt svart till sinnes, och solen skiner ute och det är helt lungt och fridfullt ute och man borde vara glad och njuta av allting, men det går bara inte. Man ser inte småfåglarna som kvittrar eller blommorna, utan bara de egna tankarna....

Som den vördade läsaren kanske förstått har Lacrimae inte världens bästa morgonhumör... Och idag är det värre än vanligt, dels på grund av allt som har hänt, dels på grund av att Lacrimae vaknade klockan nio utan anledning och dels för att Lacrimae fick ett sms från mr K inatt, efter två veckors tystnad. What's whith that? Lacrimae hade bestämt sig för att radera honom, och så får hon just den typen av sms hon velat ha hela tiden. Ett "jag-är-kåt-kan-jag-komma-över?"-sms. Det var i alla fall vad Lacrimae läste in. Så nu sitter Lacrimae och debatterar med sig själv huruvida hon skall svara eller inte. Å ena sidan tänker Lacrimae att vad fan, det är typ en månad sen vi sågs, what's the point? Å andra sidan tänker Lacrimae, att mjo, men det kan ju vara trevligt, och det står ju snart en älg på balkongen igen... Nu hänger nog Lacrimae upp sig på småsaker som vanligt, för att slippa tänka på det som verkligen betyder någonting. Men det kan vara skönt det med.

Lacrimae har inte skrivit på ett par dagar, av den enkla anledningen att hon har haft äckligt mycket att göra ute i den läskiga verkligheten. Fast just nu borde det snarare stavas värkligheten, tycker Lacrimae. Det är så det känns just nu. En av Lacrimaes närstående är svårt sjuk, och till och med Lacrimae, som är extremt bra på att förneka det hon inte vill se, inser att det kan vara nära slutet.

Det sjuka är att allt Lacrimae har kunnat tänka på sedan hon fick veta detta är att hon kanske aldrig skulle få svara på några små, helt obetydliga saker som den här personen har sagt. De detaljer som Lacrimae malt om och om igen i huvudet, de minnen som Lacrimae har frambringat, har alla varit av små obetydliga saker han har sagt och gjort. Det har liksom blivit som en film som spelas på repeat i Lacrimaes huvud... Lacrimae har blivit en ögonblicksknarkare, som desperat försöker samla så många minnen som möjligt, för att hinna ta upp dem med honom, innan det är försent. Samtidigt vet Lacrimae att hon inte kan isolera sig helt, inte bara låsa in sig. Måste göra annat också, även om det är svårt. Ska kanske inte ta ut någonting i förskott heller, men den här gången har det liksom gått för långt för att Lacrimae helt ska ignorera situationen. Enkelt, uttryckt, Lacrimae har inget mellanläge.

Imorgon ska Lacrimae till sjukhuset på dan, sen ska hon träffa några vänner, och förhoppningsvis kunna slappna av i alla fall något, med hockey och sedan schlagern. Och går det verkligen inte får väl Lacrimae gå hem och lägga sig på soffan och må dåligt. I sådana här situationer är det faktiskt helt okej.

Lacrimae börjar bli gammal. Igår var hon så slutkörd efter helgens eskapader att hon inte lyckades ta sig ur sängen förrän omkring halv två... Och då var det verkligen en kamp, både kropp och psyke formligen skrek efter mer vila. Ett tydligt tecken på att Lacrimae borde börja ta det litet lugnare. Men lyssnar Lacrimae på sig själv? Tydligen inte, eftersom hon har saker inplanerade varenda kväll den här veckan, och utöver det äckligt mycket att göra på jobbet (när är det inte mycket att göra på Lacrimae jobb, frågar kanske den uppmärksamme. Svaret är naturligtvis aldrig, men Lacrimae lever i förnekelse.) Vila kan man göra i nästa liv, är uppenbarligen Lacrimaes motto för ögonblicket.

I alla fall, Lacrimae fick en bra sak gjord igår, (vilket för övrigt också är ett tecken på att hon börjar bli gammal...) hon sorterade om sina viktiga papper, två pärmar blev fyra, och nu finns alla kontoutdrag från femtioelva år tillbaka, deklarationer, räkningar, jobbpapper och så vidare prydligt strukturerade i Lacrimaes hylla. Är hon bra, or what? (Och erkänn att det är värt minst en halv vuxenpoäng!)

Imorgon blir det fotboll. Lacrimae ska tillsammans med några vänner placera sig på en trevlig pub välsignad med en storbildstv, och se Bajen krossa Malmö. Kommer bli superkul, det är Lacrimae övertygad om.

Lacrimae är relativt nyhemkommen från fredagens kryssning till Finland. Det var faktiskt väldigt trevligt, även om alkoholen flödad litet väl mycket... Igår var Lacrimae nämligen minst sagt.. eh, redigt packad. Hon minns inte exakt allt hon gjorde under kvällen, men hon gjorde i alla fall ingenting dumt. Lacrimae har också spenderat på tok för mycket pengar i tax free-butiken, och har nu cigg så hon klarar sig ett bra tag framöver.

Blev inte ett långt inlägg idag, Lacrimae måste sätta igång att göra sig iordning, det vankas nämligen utgång ikväll. (Nä, Lacrimae skulle inte alls behöva vila sig efter gårdagen/idag, absolut inte, vad är det för absurda ideér?)

Det är gnälldags. Ordentligt så. Detta inlägg kommer inte att innehålla någonting konstruktivt whatsoever. Känsliga individer och optimister ombedes att stillsamt avlägsna sig.

Idag har precis allting som möjligen kunnat gå galet i Lacrimaes liv gjort just det. Från det första vakna ögonblicket tills nu. You heard me, precis allting!

Dagen började trevligt med att Lacrimae vaknade till, kollade in klockan, och insåg att, japp, hon skulle ha gått hemifrån för ungefär tio minuter sen. Hurra. På med kläder, borsta tänderna med ena handen, sminka sig med den andra och knyta skorna med tårna, typ. Lacrimae rusar ut, ner till busshållplatsen, just i tid för att missa busseländet... Bara att vänta på nästa. Och inser att idag är det torsdag. På torsdagar är det big nono att vara sen till jobbet, för det är möte kvart över åtta...

Lacrimae kommer tillslut inrusande till mötet, bara någon minut försenad (ett mirakel, sanna mina ord). Hade totalt glömt bort att det var två möten till efter det första idag. Utan paus emellan. Stolarna i konferensrummet är inte de bästa, Lacrimae har ryggskott eller nåt liknande. Klarar i alla fall inte av att sitta dumt. Två och en halv timme senare stapplar Lacrimae till sitt rum som en annan pensionär, bara för att upptäcka att det finns massa meddelanden på telefonsvararen. Kollar postfacket, och japp, där ligger det som förstör resten av Lacrimaes dag. Lacrimae tänker inte gå in på detaljer för att inte avslöja för mycket, men summan av hela skiten är att det verkligen inte var någonting bra. Hur som, Lacrimae gör en sallad till lunch, bara för att glömma att ha i bönor och annat som är mättande, och är med andra ord vrålhungrig bara ett par timmar senare.

Sen tappar Lacrimae bort tiden eftersom hon har så sjukt mycket att göra och blir försenad till mötet med hennes mor. Lacrimae tröstshoppar, utan att det hjälper det minsta, (skor, nästa gång ska det tröstshoppas skor, det funkar alltid) provar inte skiten hon köper, tänker sig inte för när hon kommer hem och river bort alla lappar, bara för att upptäcka att det inte passar. Sexhundra i sjön... Fast där får väl Lacrimae skylla sig själv. Till Lacrimaes försvar kan anföras att hennes psyke inte varit så stabilt under dagen. Som en följd av detta bråkade hon också med morshjärtat.

Väl hemma inser Lacrimae att imorgon skall det resas på kryssning. Och Lacrimae har inte packat, inte förberett någonting alls. Bara att sätta igång, men Lacrimae hittar inte de kläder hon letar efter. Där gav Lacrimae upp. Totalt. Hon vägrar göra mer idag. Det får bli panikpackning imorgon efter jobbet.

Utöver detta har Lacrimae glömt äta middag, hon skulle ha sovit för två timmar sen, och hon har inte skakat av sig allt skit av den minst sagt obehagliga händelsen häromdan.

Visst det finns naturligtvis många som har det mycket sämre än Lacrimae, och hon borde egentligen skämmas för att hon gnäller så mycket över så litet när det finns krig och svält i världen. (Sådär, nu gick Lacrimae från att vara en gnällig människa till att bli en ond fullblodsegoist också. Great då var väl dagen fulländad, då...)

Det känns som att del flesta i Lacrimaes omgivning börjar stadga sig, de skaffar barn och gifter sig till höger och vänster. Eller planerar för barn och äktenskap. Lacrimae kan inte hjälpa att hon känner det litet som att hon befinner sig i ett land där ingen talar samma språk som hon. Det har liksom inte funnits på Lacrimaes karta, i alla fall inte på mycket länge, och då var Lacrimae för ung för att fundera över sådant på allvar. Klart att det är jättekul att människorna omkring Lacrimae finner det de söker, Lacrimae är nog bara orolig för att det ska vara likadant som nu om en fem-tio år för henne, folk runtomkring hittar det de vill ha, och Lacrimae famlar fortfarande i mörkret efter något hon inte vet vad det är.

Är det underligt att Lacrimae inte är säker på att hon vet vad kärlek är, trots att hon var i ett förhållande i sjukt många år? Det är ganska tragiskt hur man än ser på det, antingen var Lacrimae i ett förhållande som inte var "på riktigt", och slösade bort sin tid (mer än hon tidigare trodde, alltså) eller så var det äkta, och det blir inte större eller bättre än så. Deprimerande tanke.

Förbannat deprimerande

... är sången som spelas i Lacrimaes lurar för ögonblicket. Vet inte varför Lacrimae envisas med att strö salt i såren på sig själv. Det räcker liksom inte med att känna på egen hand, det måste uppenbarligen förstärkas av musiken också. Borde lyssna på något annat, gladpop eller vad som helst. Inte sorgliga sånger som får Lacrimae att bli ännu mer ledsen än hon redan är. Samtidigt kanske det är lika bra, koncentrera skiten tills det blir för mycket och Lacrimae kan övergå till viktigare saker att tänka på. Som att gå och sova, till exempel. Ska upp sex imorgon, och har för mycket att göra för att kunna lalla runt som ett annat får.

Just nu önskar jag att det kunde regna, jag skulle sitta vid balkongdörren med en kopp te, en cigg och iPoden på hög volym, släcka lampan och sitta i mörkret och stirra på regnet. Det brukar få mig att känna mig vemodig, men jag brukar sällan förbli ledsen. Det kanske bara är en gradskillnad, men ändå. Det är skillnad. (Och jag vet, jag tog ett avsteg från att skriva i tredje person, hemskt, eller hur?)

Well in case you failed to notice,
In case you failed to see,
This is my heart bleeding before you,
This is me down on my knees,

These foolish games are tearing me apart,
And your thoughtless words are breaking my heart.
You're breaking my heart.

Varför varför varför kan Lacrimae inte sluta obsessa över saker hon inte kan styra? Saker som redan har hänt har hänt, det går inte alltid att förändra. Så det hjälper liksom inte att älta saker och ting till leda, det förändrar ingenting. "Om bara ditt".. eller "om bara datt..." är liksom inte ett acceptabelt tankesätt längre. Lacrimae måste sluta leva mitt bland sina misslyckanden hela tiden. De är alldeles för många och alldeles för stora för att hela tiden ha tätt inpå sig. Och fortsätter det såhär kommer hela Lacrimaes liv vara uppslukat av onödiga couldawouldashoulda-tankar, och till slut kommer hon bara vara bitter, inte charmigt cynisk som hon är nu... ;)

Idag har varit en totalt improduktiv dag för Lacrimae, behövligt, förvisso, men när man redan känner sig misslyckad så är det ganska bra att ha fått något gjort som får en att känna sig nyttig. Antar att Lacrimae för nöja sig med att känna sig duktig över att ha diskat, för det är ungefär det mest avancerade som skett idag... Om man inte räknar med långpromenaden, förstås. Fast, det var ju den som triggade igång alla djävla tankar i Lacrimaes skalle, så det är kanske inte att betrakta som bra.

Lacrimae behöver helt enkelt sysselsättas twentyfourseven just nu för att inte tänka för mycket, verkar det som. Nån som vill komma över och leka?

Lacrimae måste ta och skärpa sig... Så fort något går åt helvete sätter hon igång och äter. Inte onyttigt, inte längre i alla fall, men likförbannat är det ett tröstätarbeteende. Om Lacrimae fortsätter såhär kommer hon att svälla upp till en gigantisk ballong och bli ännu mer deprimerad och äta ännu mer osv... Det är en förbannat ond cirkel flera av oss har varit i och det går inte att fortsätta såhär.

Alltså. Lacrimae ska nu snöra på sig löparskorna och ta en långpromenad. Varför löparskor, undrar ni kanske? Jo, Lacrimae har i sin glada köphysteri införskaffat ett par löparskor med ett sånt där iPod-inlägg, som registerar hur långt man springer/går, hur fort det går osv. Och nu har skorna stått i hallen i flera veckor utan att Lacrimae kommit till skott. Inte för att det är Lacrimaes fel, den här gången var det en långdragen förkylning som satte stopp för planerna på att snabbt bli en marathonlöpare av världsklass... Men nu har förkylningen äntligen släppt, och det är dags att använda skorna litet i alla fall, innan nästa sak händer som tvingar stackas Lacrime till att ta del lugnt. Böldpest kanske? ;)

Igår var en trevlig dag. Till att börja med, vill säga, Lacrimae var hos några vänner, kollade på hockey och spelade texas hold'em och drack vin. So far so good. Sen skulle hon ta sig hem. På t-banan sitter den person Lacrimae varit livrädd för att springa på ett år nu, nämligen ett gammalt ex. Lacrimae höll på att dö. Inte nog med att hon inte förväntade sig att se honom just där och då, Lacrimae såg dessutom ut som en påse med dynga... I söndags var Lacrimae nämligen och såg matchen (4-0!!!) och drack därmed alkoholhaltiga drycker från klockan tre på eftermiddagen till sen kväll. Dessutom sov hon knappt någonting natten till måndag, och var på jobbet en tio timmar efter det. Hon såg därför till att sätta på sig totalt oattraktiva kläder när hon skulle till sin kompis, för att inte lockas att gå ut... You get the picture, det kunde verkligen varit bättre... Dessutom känner sig Lacrimae en aningens dumpad av mr K, så humöret var liksom inte det bästa på den fronten till att börja med.

Lacrimae har vetat att det skulle ske förr eller senare, det är inte en stor stad. Men Lacrimae trodde inte att det skulle hända på hennes t-banelinje, där han vad Lacrimae vet absolut inte bor. Lacrimae har mer varit beredd på att det skulle hända på en match (samma klack) eller på stan eller så... Men, det händer liksom aldrig sånt när man är beredd på det, när man ser ok ut och känner sig någorlunda tillfreds med sig själv. Och det borde Lacrimae ha insett...

Hur som helst, Lacrimae var rätt duktig i alla fall, hon ställde inte till med någon scen, gick bara förbi efter ett kort ögonblick av ögonkontakt. Lacrimae måste ändå säga att han såg förbannat chockad ut (vilket kanske inte är så konstigt, även om Lacrimae såg ut som skit, är det ändå en enorm skillnad mot för ett år sen...). Det som stör Lacrimae är att alla värdelöshetskänslor kom tillbaka. Lacrimae har jobbat stenhårt i ett år på att bygga upp allt som raserades, att inte se sig själv som puckot såg henne och hela tiden antydde under den sista tiden. Och så händer en liten sak. Tre sekunder, och allting är tillbaka på noll. Tre sekunder, och ett års arbete rasar tillbaka, alldeles för mycket.

Det visar väl bara hur bräckligt allting är. Lacrimae trodde liksom att hon kommit längre med sig själv, men nej. Den enda som kan vara glad åt detta är väl Lacrimaes psykolog, som skrattar hela vägen till banken...

Idag känner sig Lacrimae helt slutkörd. Antar att det mestadels beror på att tempot de senaste veckorna varit alltför högt och att det egentligen inte funnits någon tid för Lacrimae att vila. Lacrimae orkar inte ens gå och köpa frukost, orkar knappt lämna sängen. Sov tio timmar inatt, och kom till slut upp efter mycket möda omkring halv ett.

Den här dagen kan gå åt två olika håll. Antingen kommer den spenderas på sängen med bra musik, eller så kommer Lacrimae få ett ryck, städa och gå ut och jogga... Fast sannolikheten är väl inte så hög.