lacrimae

Just nu känner sig Lacrimae något nere. Hon vet inte riktigt vad det beror på, men hon hoppas att det går över snart, för det är förbannat frustrerande. Lacrimae har inte klarat av att ha andra männsikor omkring sig de senaste dagarna, (great att man arbetar med just människor då, eller hur?) men ständigt funnit sig själv omringad av dem. Har det inte varit på jobbet, så har det varit familj, vänner, osv. Lacrimae har helt enkelt inte fått det utrymme hon har behövt, och det har mer än en gång under de senaste dagarna varit nära att få Lacrimae att ställa sig och skrika. Hur som helst. Nu är Lacrimae äntligen ensam hemma. Helt själv. Och vad händer? Jo, Lacrimae upptäcker att hon fortfarande inte står ut med sitt eget sällskap. För några dagar sen höll ju Lacrimae på att krypa ur skinnet för att hon var själv, sen på grund av att hon hade folk omkring sig, och nu återigen på grund av sitt eget sällskap.

Lacrimae kan finns en gemensam nämnare här, nämligen Lacrimae själv. Om det bara fanns en off-knapp Lacrimae kunde trycka på, få lämna sitt eget sällskap för en stund. Någon som vet hur man bär sig åt? Lacrimae har försökt löjligt många gånger under åren, men det han aldrig riktigt fungerat av någon outgrundlig anledning. Frågan är väl snarare hur man skall lära sig att hantera sig själv de dagar man inte riktigt tycker om sig själv och likförbannat inte kan springa ifrån sig. Den som kommer på rätt svar belönas med ett av Lacrimaes ovanliga full-on smiles och en plåt nybakade kanelbullar (jodå, det är en riktig uppoffring, Lacrimae bakar så gott som aldrig.)