lacrimae

Lacrimae har inte skrivit på ett par dagar, av den enkla anledningen att hon har haft äckligt mycket att göra ute i den läskiga verkligheten. Fast just nu borde det snarare stavas värkligheten, tycker Lacrimae. Det är så det känns just nu. En av Lacrimaes närstående är svårt sjuk, och till och med Lacrimae, som är extremt bra på att förneka det hon inte vill se, inser att det kan vara nära slutet.

Det sjuka är att allt Lacrimae har kunnat tänka på sedan hon fick veta detta är att hon kanske aldrig skulle få svara på några små, helt obetydliga saker som den här personen har sagt. De detaljer som Lacrimae malt om och om igen i huvudet, de minnen som Lacrimae har frambringat, har alla varit av små obetydliga saker han har sagt och gjort. Det har liksom blivit som en film som spelas på repeat i Lacrimaes huvud... Lacrimae har blivit en ögonblicksknarkare, som desperat försöker samla så många minnen som möjligt, för att hinna ta upp dem med honom, innan det är försent. Samtidigt vet Lacrimae att hon inte kan isolera sig helt, inte bara låsa in sig. Måste göra annat också, även om det är svårt. Ska kanske inte ta ut någonting i förskott heller, men den här gången har det liksom gått för långt för att Lacrimae helt ska ignorera situationen. Enkelt, uttryckt, Lacrimae har inget mellanläge.

Imorgon ska Lacrimae till sjukhuset på dan, sen ska hon träffa några vänner, och förhoppningsvis kunna slappna av i alla fall något, med hockey och sedan schlagern. Och går det verkligen inte får väl Lacrimae gå hem och lägga sig på soffan och må dåligt. I sådana här situationer är det faktiskt helt okej.