Lagen om alltings maximala djävlighet 1 -- Lacrimae 0
Igår var en trevlig dag. Till att börja med, vill säga, Lacrimae var hos några vänner, kollade på hockey och spelade texas hold'em och drack vin. So far so good. Sen skulle hon ta sig hem. På t-banan sitter den person Lacrimae varit livrädd för att springa på ett år nu, nämligen ett gammalt ex. Lacrimae höll på att dö. Inte nog med att hon inte förväntade sig att se honom just där och då, Lacrimae såg dessutom ut som en påse med dynga... I söndags var Lacrimae nämligen och såg matchen (4-0!!!) och drack därmed alkoholhaltiga drycker från klockan tre på eftermiddagen till sen kväll. Dessutom sov hon knappt någonting natten till måndag, och var på jobbet en tio timmar efter det. Hon såg därför till att sätta på sig totalt oattraktiva kläder när hon skulle till sin kompis, för att inte lockas att gå ut... You get the picture, det kunde verkligen varit bättre... Dessutom känner sig Lacrimae en aningens dumpad av mr K, så humöret var liksom inte det bästa på den fronten till att börja med.
Lacrimae har vetat att det skulle ske förr eller senare, det är inte en stor stad. Men Lacrimae trodde inte att det skulle hända på hennes t-banelinje, där han vad Lacrimae vet absolut inte bor. Lacrimae har mer varit beredd på att det skulle hända på en match (samma klack) eller på stan eller så... Men, det händer liksom aldrig sånt när man är beredd på det, när man ser ok ut och känner sig någorlunda tillfreds med sig själv. Och det borde Lacrimae ha insett...
Hur som helst, Lacrimae var rätt duktig i alla fall, hon ställde inte till med någon scen, gick bara förbi efter ett kort ögonblick av ögonkontakt. Lacrimae måste ändå säga att han såg förbannat chockad ut (vilket kanske inte är så konstigt, även om Lacrimae såg ut som skit, är det ändå en enorm skillnad mot för ett år sen...). Det som stör Lacrimae är att alla värdelöshetskänslor kom tillbaka. Lacrimae har jobbat stenhårt i ett år på att bygga upp allt som raserades, att inte se sig själv som puckot såg henne och hela tiden antydde under den sista tiden. Och så händer en liten sak. Tre sekunder, och allting är tillbaka på noll. Tre sekunder, och ett års arbete rasar tillbaka, alldeles för mycket.
Det visar väl bara hur bräckligt allting är. Lacrimae trodde liksom att hon kommit längre med sig själv, men nej. Den enda som kan vara glad åt detta är väl Lacrimaes psykolog, som skrattar hela vägen till banken...
Idag känner sig Lacrimae helt slutkörd. Antar att det mestadels beror på att tempot de senaste veckorna varit alltför högt och att det egentligen inte funnits någon tid för Lacrimae att vila. Lacrimae orkar inte ens gå och köpa frukost, orkar knappt lämna sängen. Sov tio timmar inatt, och kom till slut upp efter mycket möda omkring halv ett.
Den här dagen kan gå åt två olika håll. Antingen kommer den spenderas på sängen med bra musik, eller så kommer Lacrimae få ett ryck, städa och gå ut och jogga... Fast sannolikheten är väl inte så hög.
Lacrimae har vetat att det skulle ske förr eller senare, det är inte en stor stad. Men Lacrimae trodde inte att det skulle hända på hennes t-banelinje, där han vad Lacrimae vet absolut inte bor. Lacrimae har mer varit beredd på att det skulle hända på en match (samma klack) eller på stan eller så... Men, det händer liksom aldrig sånt när man är beredd på det, när man ser ok ut och känner sig någorlunda tillfreds med sig själv. Och det borde Lacrimae ha insett...
Hur som helst, Lacrimae var rätt duktig i alla fall, hon ställde inte till med någon scen, gick bara förbi efter ett kort ögonblick av ögonkontakt. Lacrimae måste ändå säga att han såg förbannat chockad ut (vilket kanske inte är så konstigt, även om Lacrimae såg ut som skit, är det ändå en enorm skillnad mot för ett år sen...). Det som stör Lacrimae är att alla värdelöshetskänslor kom tillbaka. Lacrimae har jobbat stenhårt i ett år på att bygga upp allt som raserades, att inte se sig själv som puckot såg henne och hela tiden antydde under den sista tiden. Och så händer en liten sak. Tre sekunder, och allting är tillbaka på noll. Tre sekunder, och ett års arbete rasar tillbaka, alldeles för mycket.
Det visar väl bara hur bräckligt allting är. Lacrimae trodde liksom att hon kommit längre med sig själv, men nej. Den enda som kan vara glad åt detta är väl Lacrimaes psykolog, som skrattar hela vägen till banken...
Idag känner sig Lacrimae helt slutkörd. Antar att det mestadels beror på att tempot de senaste veckorna varit alltför högt och att det egentligen inte funnits någon tid för Lacrimae att vila. Lacrimae orkar inte ens gå och köpa frukost, orkar knappt lämna sängen. Sov tio timmar inatt, och kom till slut upp efter mycket möda omkring halv ett.
Den här dagen kan gå åt två olika håll. Antingen kommer den spenderas på sängen med bra musik, eller så kommer Lacrimae få ett ryck, städa och gå ut och jogga... Fast sannolikheten är väl inte så hög.
Kommentarer
Trackback
