lacrimae

Lacrimae lyssnar så gott som alltid på musik när hon är ensam. Hur smart det sen egentligen är kan man diskutera. Framför allt lyssnas det på musik som reflekterar humöret, vilket gör att när Lacrimae hamnar i sina mörkare och mer fundersamma perioder så återspeglas det i musiken. Lacrimae kom att tänka på en konversation från den där gamla Nikita-serien som gick på trean och sexan för ett antal år sen, där följande konversation utspelade sig, på ett ungefär:

Nikita: I don't listen to music
Någon: Why not?
Nikita: Music evokes emotion
Någon: Emotion spawns genius
Nikita: Emotion blurs judgment

Något ditåt var det i alla fall, och Lacrimae kan inte någonstans låta bli att hålla med. Om hon bara kunde hålla sig borta från musiken i de största svackorna skulle det kanske gå lättare att komma ur dem utan att tänka och analysera för mycket. Det har hänt något med Lacrimae under kanske det senaste halvåret, någonting hon inte riktigt kan sätta fingret på, men som har att göra med att hon går betydligt mer på känslor och mindre på logik och det är så förbannat dumt. Visst, många har ansett att Lacrimae gått för långt när hon stänger av, men samtidigt mådde Lacrimae betydligt bättre när hon kunde sätta saker på paus. Om det sen verkligen har att göra med musik eller om Lacrimae bara svamlar återstår att se.

Avslutar med ett citat av Söderberg som reflekterar i vilka banor Lacrimaes tankar gått under helgen, i alla fall delvis. Det är väl sånt man kan tänka på när man inser att man sällan känner sig så ensam som när man är i sällskap av människor som står en nära. Lacrimae vet inte hur hon ska förklara det bättre än så.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

[EDIT: Varför ska det vara så svårt att publicera ett inlägg?! Dumma sida...]