lacrimae

Ungefär så det känns nu... Ju mer man jobbar med sig själv, öppnar alla små lådor inombords som har varit stängda alltför länge, desto svårare är det att hålla en jämn nivå vad gäller humöret. Och frågan är då vad som är viktigast, att vara på topp jobbmässigt, jobba jobba jobba och vara "fröken duktig" eller att inse att man inte kan köra på i hundratio samtidigt som man försöker trassla ut sig själv? Det är så mycket lättare att bara bränna på för allt vad man är värd, eftersom det gör en mindre benägen att tänka på allt skräp som far omkring i skallen på en.

Och det är förbannat paradoxalt allting för samtidigt som Lacrimae har varit (och är) superförvirrad och inte är den gladaste i världen sedan ett par veckor, är grundkänslan ändå mycket bättre än den varit på mycket länge. Hur knasigt är inte det?

Okej. Måndag. Alltså morgonmöte och sen dags att lägga upp resten av veckan.