lacrimae

Just nu känns livet litet som att vada i sirap. Trots att saker och ting verkar ändras, så finns det inte mycket som faktiskt gör det. Det som mest skulle behöva vara annorlunda, det är de sakerna som inte rör sig ur fläcken. Och när man vaknar upp och inser att det man trodde att man hade förändrat står på precis samma fläck som för en månad, ett halvår, ett år, fem år sen, då blir det en aningens jobbigt...

När man med ett brak inser att man är tillbaka i gamla vanor man trodde att man äntligen lyckats bryta, att man inte alls har kommit någonstans i arbetet med sig själv, fan, då är det riktigt tungt. Och varför kan man då inte bara lyfta på luren, ringa en kompis och skrika på hjälp? När man märker att man bara inte kan hantera en situation på egen hand. Det är ytterligare en svaghet. Känns som de bara radas upp på band just nu. S kommer över ikväll, men jag tvivlar på att jag kommer kunna prata med henne, inte så som jag skulle behöva.

Och ja, för övrigt var kryssningen kul, jag gjorde av med alldeles för mycket pengar men har nu massa bra produkter jag behöver och cigg för en evighet framåt.