lacrimae

Lacrimae ligger i sängen. Hon vet inte riktigt vad hon skall ta sig till.... Det kan tyckas som en småsak, förlora en budgivning... Men om man sätter det i relation till vad det betyder för Lacrimae att i ett par timmar tro att hon äntligen kommer vara fri. Att hon äntligen ordnat ett av hennes större problem och att hon vid månadskiftet skulle flytta, bara för att sedan rasa rakt ner till ruta ett, rakt ner i avgrunden, ofri, aldrig ensam, alltid folk folk folk folk överallt.... Lacrimae har inte varit helt ensam i mer än nån timme sen september... Gissa hur det känns för någon som vanligen inte klarar mer än en dag i sträck i sällskap av andra människor...

Det är rätt djävla enkelt. Det här går bara inte mer. Det finns bara ingen lösning alls. Ingen.

Bury me softly in this womb
I give this part of me for you
Sand rains down and here I sit
Holding rare flowers
In a tomb...in bloom

Down in a hole and I don't know if I can be saved
See my heart I decorate it like a grave
You dont understand who they
Thought I was supposed to be
Look at me now a man
Who wont let himself be

Down in a hole, feeling so small
Down in a hole, losing my soul
Id like to fly,
But my wings have been so denied