Kan de svagaste vara onda?
När personer som står svagast i samhället försöker lura det, är det på något sätt mer okej då? Om fattige Kalle lurar FK, är det mer okej än när rike Charles blåser samhället? Lacrimae har funderat litet på detta idag. Idag kom Lacrimae nämligen på en person av förstnämnda kategori med att försöka luras. Lacrimae förklarade vad konsekvenserna av fortsatt handlande skulle bli och var, såsom hon bör vara, hård. Men i efterhand har Lacrimae funderat på orsakerna. Hon undrar om personen i fråga verkligen förstod konsekvenserna av sitt handlande, och om det skulle ha hindrat denne även om personen begrep. Lacrimae antar att det inte är så underligt, vette fan vad Lacrimae skulle ta sig till om hon var i en liknande situaion.
Nej, Lacrimae menar verkligen inte att det är okej att lura pappa staten på pengar. Det är bara det att Lacrimae nu tycker synd om personen i fråga. Utifrån vad denne berättade är han/hon ganska mycket ett offer för andra personers beteende och val. Ganska maktlös faktiskt. Samtidigt kan man inte göra som personen och han/hon borde vara fullkomligt kapabel att planera för sitt liv på ett annat sätt...
Lacrimae kan bara inte skaka av sig samtalet. Hon kommer nog aldrig att vänja sig vid den delen av arbetet, de svagastes förtvivlan, oavsett situaion. Det kanske i sig är en bra sak, för motsatsen skulle innebära att Lacrimae blivit kall och hård. Samtldigt, hur länge orkar man med att bara se svårigheter hela tiden? När ljusglimtarna är lätträknade, även efter en längre tid i yrket? Lacrimae har väl bara en svacka för närvarande, det blir nog bättre sen.
För det är väl det man intalar sig själv? Att det kommer att bli bättre imorgon?
Nej, Lacrimae menar verkligen inte att det är okej att lura pappa staten på pengar. Det är bara det att Lacrimae nu tycker synd om personen i fråga. Utifrån vad denne berättade är han/hon ganska mycket ett offer för andra personers beteende och val. Ganska maktlös faktiskt. Samtidigt kan man inte göra som personen och han/hon borde vara fullkomligt kapabel att planera för sitt liv på ett annat sätt...
Lacrimae kan bara inte skaka av sig samtalet. Hon kommer nog aldrig att vänja sig vid den delen av arbetet, de svagastes förtvivlan, oavsett situaion. Det kanske i sig är en bra sak, för motsatsen skulle innebära att Lacrimae blivit kall och hård. Samtldigt, hur länge orkar man med att bara se svårigheter hela tiden? När ljusglimtarna är lätträknade, även efter en längre tid i yrket? Lacrimae har väl bara en svacka för närvarande, det blir nog bättre sen.
För det är väl det man intalar sig själv? Att det kommer att bli bättre imorgon?
Kommentarer
Trackback
