lacrimae

De flesta människor har en föreställning om någonting bakåt i tiden, ofta minns man hur hemskt eller fantastiskt någonting var. Lacrimae hade en illusion om de tillfälliga förbindelser hon hade med Mr Krull. Hon hade för sig att han var fantastiskt snygg och mystisk och att han, trots otillgängligheten (eller kanske på grund av den) var helt underbar på sitt eget vrickade sätt...

Det är bara att konstatera att i morgonljuset, på tunnelbanan, så är verkligheten något annorlunda. Lacrimae slängde sig på tunnelbanan imorse, damp ner på en plats  och insåg sen att Mr K satt rakt mitt emot henne en sådär fem meter bort. Utan att någon satt i vägen och skymde sikten. Och han var inte alls så snygg som hon minns honom. Han såg ganska sliten och nedgången ut, i alla fall i förhållande till Lacrimaes bilder i huvudet... Så, det utvecklades till en kvart lång resa där leken ignorera varandra var på tapeten. Lacrimae vet att han såg Lacrimae. Och Lacrimae vet att han vet att Lacrimae såg honom. Likförbannat gömmer man sig bakom sitt exemplar av en gratistidning och låtsas som att det regnar... Det är ganska lustigt egentligen, och rätt tragiskt. Lacrimae har en del fantastiska minnen med den människan, (förvisso nattaktivitetsminnen, men de är likförbannat bra) och att kontakten avbröts berodde inte på något bråk eller liknanade, och ändå kan man inte typ nicka och le mot varandra, erkänna varandras existens... Lacrimae gjorde ju själv ingenting, och det är faktiskt något hon ångrar nu. Men gjort är gjort, och på sätt och vis är det skönt att veta att det som fanns en gång är stendött, eftersom Lacrimae i svaga ögonblick vissa sena lördagsnätter fått för sig att hon skall höra av sig... 

Sen finns ju möjligheten att de tankarna kommer tillbaka, när minnet av idag har bleknat något. Det är ju liksom det som är det fina med minnen, de ändras allteftersom tiden går. På gott och på ont...