lacrimae

Äntligen är firandet över. Förvisso ganska tidigt, men inte en sekund försent enligt Lacrimae. Det finns två anledningar till detta, dels att Lacrimae bara klarar så mycket familj på en gång, dels att när det äntligen är julafton så är allt ändå redan över...

Och julafton består ändå till största del av förväntningar och stress. När man väl kommit igenom all galenskap i form av önskelistor, julhandeln från helvetet och ett antal söndertrampade tår, för att inte nämna skulder som det kommer ta ett decenium att bli fri från, kvarstår ändå en hel dag med väntan, för mycket mat, besvikna människor som förväntade sig det otroliga och i många fall alldeles för mycket sprit, gråtande barn, misshandel och sår som aldrig kommer att läka. I Lacrimaes familj har de sistnämnda tre förvisso inte funnits, men det innebär inte att Lacrimae inte har sett det.

Även det omvända är jobbigt, alla ensamma människor som ser allt passera förbi utan att vara en del av detta. Sitter hemma ensamma och tittar på Kalle Anka. Kanske har stoppat en förbipasserande stressad människa på gatan, tryckt en näve skrynkliga sedlar i handen på henne eller honom och bett personen köpa dem en inslagen julklapp och inte berätta vad det är i paketet, bara för att ha en överaskning i ensamheten på julafton...

På tal om ensamma människor, när Lacrimae fick syn på Findus eller Felix eller vem-det-nu-vars jultallrik i frysdisken på ICA höll hon på att börja storböla... Lacrimae såg nämligen ensamma Rune eller Agda framför sig, helt själva i sina små lägenheter, bortglömda av barn och barnbarn, (kanske ett litet vykort från någon) stapplandes in i köket med rollator fram till frysen till mikron med darriga händer... You get the picture...