lacrimae

Det är så förbannat typiskt. Lacrimae är inte typen som gråter särskilt mycket eller särskilt ofta. Det skall ganska mycket till, men nu, ikväll av alla dagar, forsar tårarna. Vet inte exakt varför. Antar att det har att göra med ensamheten Lacrimae gaggat om tidigare. Egentligen är inte Lacrimae ensam. Hon har massor av familj och vänner omkring sig, ibland kan hon till och med känna att de är för många och för nära inpå. Så varför känner sig Lacrimae så ohjälpligt ledsen och ensam? Vad fattas? Hur kommer det sig att man sällan känner sig så ensam som man gör i sällskap av andra människor? Tvåsamheten som de flesta omkring Lacrimae har är inte direkt någon Lacrimae brinner för att ha. Eller? Är det någon speciell att dela livet med som fattas? En rädsla för att vara ensam hela livet?

Och varför kommer de här tankarna nu? Lacrimae borde ligga i sängen och sova, njuta av flera lediga dagar och bara ta det lugnt lugnare lugnast? Det verkar som att det alltid måste finnas minst ett orosmoln på Lacrimaes himmel. Visst, ett och annat moln har en silverkant, men tyvärr är de flesta nog åskmoln.

Sen vet Lacrimae att livet inte är mer än vad man gör det till, men just nu finns ingen ork att försöka tänka positivt... Det får väl bli ett nytt år, med nya tag... Samma tankegång som förra året? Samma tankegång som varje år....