lacrimae

Det blir lätt så efter en alltför sen och blöt utekväll. Var trevligt i alla fall, men man kan ju fundera på om det är värt det dagen därpå... Aldrig mer dricka, men det är väl vad man brukar tänka dagen därpå.

Nu blir det en promenad i ett soligt Helsingborg, sen middag hos vänner, och tyvärr är det hemåt igen redan imorgon. Skönt med en bra bil med ac, även om cdspelaren inte fungerar.

Inte helt enkelt när solen skiner och man vill vara ute och äta glass.... Dessutom skulle det varit möte med fackgruppen på lunchen, så det var bara att kasta i sig en skål fil och rusa dit, bara för att upptäcka att ingen var där och att de glömt informera Lacrimae om att mötet var inställt. Jippie....

Just nu läser Lacrimae "Coq rouge". Otippat bokval, men ganska bra faktiskt, med tanke på att Lacrimae inte är världens största fan av Guillou. Nu har läsandet kommit igång igen i alla fall. Den senaste veckan har Lacrimae läst "Fördömd", "De bortglömda barnen" och "Jag dödade mitt barn". Känns skönt att ha kommit igång med det igen.

Gissa vem som är klarvaken, som glatt sitter framför datorn och bälgar i sig kaffe och äter frukost(!) utan att stressa? Helt imponerande, eller hur? Exakt varför Lacrimae kom upp i god tid idag är ett mysterium, men det kan ha att göra med det faktum att Lacrimae försov sig ordentligt igår och var över en timme sen till jobbet...

Gott med frukost i alla fall. Denna kommentar blir nog ännu mer förvirrande när Lacrimae avslöjar att hon äter gröt. Att blanda i litet hallon gjorde underverk.

Haha, trafiknyheterna nyss, de varnar för två älgar vid en väg... Undrar om Lacrimaes älg har smitit? ;)

Man borde sova. Upp för att jobba sex imorgon... Inte kul. Men vem vill sova när det är underbart ute och livet känns rätt skönt? Känns som helt fel tillälle att borsta tänderna och krypa i säng.... Men måste man så måste man, det är väl bara att sätta igång... Vadå lyxproblem?

Spenderat dagen med att vakna, dricka kaffe med J som sov över, och sedan shoppa ännu mer. Tyvärr så hjälper inte shopping mot allt, eller så var kanske problemet att det inte shoppades skor. Med kontot halvtomt, garderoben fylld och ett glas rött i handen borde livet kännas ganska bra. Istället har jobbångesten kickat in. Vad i helvete kan man göra åt det? Dessutom en massa ångest över vad man ska göra av sitt liv. En del säger flytta, en annan stanna. Hur förvirrad måste man bli innan man kommer fram till vad man ska göra?

Bli Hbg igen i helgen, men det är hela fem dagar dit. Arbete arbete arbete. Vill träffa F imorgon, dricka vin och snacka skit, det behövs, saknar honom mycket just nu. Man vänjer sig att ha en männska omkring sig dagligen, och när det inte längre är så, ja, då kan det bli en aningen jobbigt. Klart det är kul att han fått nytt jobb dock

Okej, dags för att dricka upp vinet på balkongen i sällskap av Cohen, sen är det sängdags.

Sedan Lacrimae köpte sin lägenhet har räntan gått upp rätt duktigt. Sådär lagom kul att boendekostnaden fördyrats med sådär 1500:- Poängen är att det är klart att riksbanken måste fortsätta höja räntan när folk fortsätter handla som om ekonomin är superbra. Allvarligt talat människor, har man inte råd att handla ska man inte göra det. Vi är på väg in i en lågkonjuktur, så är det bara, och om folk kunde fatta det skulle räntorna inte behöva höjas som en metod för att få folk att lugna ner sig.

Och nu ska Lacrimae gå och göra precis det hon propagerar emot, hon ska ut och shoppa. Eftersom hon har rätt bra utrymme till det den här månaden, trots räkningar på femsiffrigt belopp...  Hur fan det nu gick till. Och garderoben behöver verkligen förnyas. Frågan är bara om hon kommer hitta något, i torsdags sprang hon runt som en galning i över två timmar, och hittade nada. Bättre lycka idag, hoppas Lacrimae.

Igår firade Lacrimae och det gamla tjejgänget Larimaes födelsedag. Att Lacrimae fyller år i mars är bara en bisak, det var det första datum alla kunde, presenten Lacrimae fick var middag och utgång och hon fick ju kortet i mars... Var hur trevligt som helst i alla fall, indiskt, mycket prat och sen styrdes kosan mot Långholmen där det skrålades större delen av kvällen. Var hur trevligt som helst. Lacrimae är trött idag dock, och tänker spendera dagen med sig själv. Ska bli trevligt, och förhoppningsvis blir det inte utgång ikväll

Man borde ha den... Så var i helvete har den tagit vägen? Ikväll blir det middag och utgång med vänner, och det borde kännas superbra och bara roligt. Dessutom är det helg... Ska det verkligen vara så att jobbet ska ta ens energi på det här sättet. Det är fanimig inte mänskligt. Måste verkligen få ändan ur och börjar bestämma mig för vad som händer framåt... Suck...

Undrar om man någonsin kommer fram till vad man vill göra, vad som är bäst för en, genomför det och sedan är nöjd med sitt beslut? Det känns förvisso inte så spännande och utmanande, men det kanske är just därför det är det? Eller är det så att man helt enkelt aldrig blir nöjd, att det alltid finns något större, bättre och mer intressant? Blah, det är inte så enkelt alla gånger...

Ignorance is bliss, kom ihåg det vänner.

Gick igenom min mail nyss. Har inte raderat särskilt många sedan jag skaffade den adressen för tre och ett halvt år sen. Nyfikenheten fick mig dock att bläddra igenom från början. Kom dock inte så långt innan jag hittade det. Avskedsmailet till den man/pojke/idiot som ganska grundligt krossade min förmåga att lita på och bli kär i män, i alla fall såhär långt. Det jag borde ha gjort vad naturligtvis att ignorera eller radera. Men nej, är man dum så är man. Jag trodde faktiskt inte att det skulle beröra mig, men det gjorde det. Läste dels hans fråga om varihelvete jag tagit vägen och varför jag inte svarade i telefon och så vidare (jag bröt kontakten genom att lämna alla gemensamma ställen och meddelade några gemensamma internetvänner om det. Kanske inte så snällt, men dels var vi inte längre tillsammans då, utan "vänner", dels var det det enda sättet för mig att bryta, flera gånger tidigare gick jag tillbaka efter utbrytningsförsök för att jag inte var stark nog att ta det face to face. Hursom, nu kom jag av mig) dels mitt svar, och jag minns hur svårt det var att skriva det, så definitivt, och sedan vända ryggen åt den som upptagit större delen av de senaste 7-8 åren. Aj, helt enkelt

Och det tar på mig, även idag. Det är helt djävla vansinnigt, men det tar verkligen på mig. Två år senare, och jag blir likförbannat berörd och känner mig som en värdelös idiot. Vad fan är det för fel på mig?

Och på tal om män/pojkar/idioter. På väg till Arlanda såg jag mr Krull promenera längs gatan där jag satt i en buss. Han såg inte alls lika sunkig ut som han gjorde sist, och endast min mors närvaro (och förhoppningsvis litet sunt förnuft också) fick mig att låta bli att skutta av bussen. Lika bra det egentligen. Låt människor vara fina ögonblick, istället för att allt ska raseras av något som till slut har ihjäl alla relationer.

Jag har verkligen inte lust att skriva. Inte egentligen. Då måste jag erkänna att jag är hemma igen. Att jag inte är kvar i favoritstaden mer. Att jag är tillbaka på ett jobb där kris blandas med kaos hela tiden och att jag åter igen inte sover. Helt vansinnigt. Jag har förvisso trassel med sömn till och från, men det blev så galet tydligt nu. Förra veckan tog det minst ett par timmar att somna varje kväll. Så dimper jag ner i Helsingborg, och vips så går det bra. Tills jag kom hem igår alltså, tog en tre timmar eller så. Det behövs förändring. Frågan är bara om jag är modig nog.

[Jag vet, jag vet, jag frångick min vanliga tredje personsform.... Ibland måste man få göra det också]

En normal vilopuls, kan ni föreställa er? Helt plötsligt går inte allting i hundratio, och man kan faktiskt göra ingenting utan att man sitter och hör hur blodet pumpas runt som fan och man tror att hjärtattacken är nära förestående. Det är helt djävla otroligt. Lacrimae sitter i soffan hemma hos J och M (Pumbaa) och bara njuter. De senaste fyra dagarna kan sammanfattas av ett ord, rofyllda. Det har varit helt otroligt, och Lacrimae vill som vanligt inte hem. Hemma finns stress, stress, stress.

Det har varit en underbar midsommar, mat, dricka och trevligt umgänge. En kortare turistrunda också och middag hos Hbg-M, i övrigt har Lacrimae mest tagit det lugnt. Imorgon blir det litet turistand med Pumbaa, känns ganska lagom. Lacrimae åker ju ner om mindre än två månader igen, förhoppningsvis hänger F med då, det är inte roligt att köra 60 mil helt själv.

Nu blir det snart middag för J som fyller år idag. Hela 27 blev hon, hurra, hurra, hurra, hurra!!! (Visste ni att man bara hurrar tre gånger i Skåneland? De är litet konstiga här...)

Japp. Nu är det färdigterapiat. Det känns litet konstigt, större delen av de tre senaste åren har Lacrimae gått hos en psykolog av något slag, hos den sista var hon ett år, varje vecka. Känns som sagt underligt. Men bra med. Vissa saker är bättre, vissa saker är oförändrade. Det viktiga är att inget i alla fall är sämre. Alltid något.

Så fruktansvärt trött. Lacrimae sov tre timmar inatt. Inte alls mycket. Inte alls tillräckligt. Inte alls bra.

Tvätta klart, sen en galet tidig sänggång. Packa och fixa, det blir morgondagens bekymmer.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. För mycket whiskey, och man vaknar morgonen därpå med minnen som långsamt återkommer... Som att man råkat spendera en del av natten med att vaxa sin bästa kompis bröstkorg... Ganska lustigt. F blev fin i alla fall. Man kommer på att man råflörtat med en kille i Rålis tre sekunder efter att man legat med F över sig och larvat sig... Den stackarn måste ju ha trott att F var Lacrimaes pojkvän. Men söt som fan, Lacrimae skulle ha gjort mer än att bara le mot honom hur mycket som helst. Oh well. Summan är att helgen bestått av mer umgänge och mer sprit än som var tanken från början.

Idag känner sig Lacrimae ganska seg och tom. Sådär läskigt urlakad som man kan göra ibland Litet som att ta Stesolid, ingenting spelar egentligen någon roll, men det gör ingenting.

Dags för en långpromenad, rensa huvudet litet. Sen blir det till att städa litet, och imorgon är det nog dags att packa, tisdagen måste Lacrimae jobba över på. Onsdag kväll betyder äntligen äntligen Hbg. Ska bli så förbannat skönt att komma bort. Hela fem dagar kommer Lacrimae vara borta från verkligheten.

Och imorgon är sista gången med psykologen. Hur läskigt är inte det på en skala?

Tillbaka på ruta ett. Sova en fyra-fem timmar per natt bara för att natten är det enda tillfälle då man kan känna sig någorlunda avkopplad, stänga allt annat ute. I perioder måste man tänka enbart på sig själv, och just nu är en sådan period. Att man inte tackar sig själv imorgon klockan sex är en annan sak.

Det är jobbigare att vara i en svacka när man inte kan stänga av det som förr... Det var länge sen svackan var såhär ordentlig, många timmars terapi sedan dess, vilket dessutom innebär att man nu är fullkomligt medveten om saker hela tiden, saker som förr gick att ignorera. Jättekul... Men renare på något sätt, svårt att förklara.

En dag till, sen är det helg.

Soundtrack: Snow Patrol -- Beginning to get to me

Ibland krävs det så litet för att man ska inse vad man håller på med, vad man prioriterar och vad det gör med en, hur destruktiv man egentligen är. Det är inte en rolig tanke, men den är förbannat verklig när den slår en mitt i en massa ingentingande. Det är vansinnigt farligt att bara inte göra någonting en kväll. I alla fall just nu. Det är nog bland det värsta man kan göra om man är Lacrimae just nu. Och det känns så fattigt, det saknas någonting. Som tur var inte någon, i alla fall...

Egentligen skulle Lacrimae ha träffat F ikväll, men han kände sig hängig. Det kanske var lika bra dock, eftersom han tenderar att plocka fram Lacrimaes egentliga känsloläge rätt bra. Och det egentliga känsloläget just nu är kaos. Totalt så.

Det galna just nu är att den trygga punkten just nu är jobbet. Ett jobb Lacrimae är ledsen och besviken på, men som trots allt detta är det enda Lacrimae har som är någorlunda stabilt. Och då pratar vi om ett jobb som är kaotiskt och oförutsägbart. Slå det.

Det är bara en gång kvar med psykologen, sen är meningen att Lacrimae ska stå på egna ben, hur i helvete det nu ska gå till. Men Lacrimae har redan fått ett halvår mer med henne än vad som egentligen är okej. Så det får väl gå ändå. Det går väl alltid på något sätt. Det gör det alltid.

Snart dags att gå och dra ett ärende för nämnden. Känns sådär lagom bra... Lacrimae vet förvisso att hon har rätt (såklart) men det gäller att övertyga våra kära politiker om det också... Får väl se hur det går med det.

Match hemma hos M igår, hur trevligt som heltst, middag på balkongen, promenad och så fotboll och vin på det. Underbar kväll, helt enkelt. Hoppas att det är fint väder inför matchen på lördag bara, Lacrimae har planerat att se den tillsammans med M (benämd ML i fortsättningen, fan det finns för många M...) på Mosebacke. I annat fall får man väl tränga sig ner på nån överfull pub, lagom kul.

Fortfarande arg, förbannat, upprörd, ledsen, besviken och så vidare och så vidare. Samtal med verksamhetschefen gav inte mycket, annat än sånt man redan vet om man har någorlunda koll på ekonomi... Blä.

Fotboll. Massa fotboll och ett glas rött. Känns som en bra idé. Och försöka att inte tänka på det här resten av kvällen. Hur det nu ska gå till....